BROLLE, Ett hjärta som glöder som en gång brann (Bonnier Amigo)

Tolkningarna av Cornelis gick hem i stugorna. Därför kan man tänka sig att det var ett ganska logiskt steg för Brolle att fortsätta med svenskan. Lagom till Körslaget i tv-burken dessutom, så timingen är onekligen rätt.

Fast som väntat har förstås kritiken varit av det ljumna slaget, och ärligt talat är det lätt att förstå varför. Den som självmant placerar sig i samma fack som svenska andra vuxenpoppiga låtskrivarartister typ Patrik Isaksson, Niklas Strömstedt, Orup och Anders Glenmark utsätter sig automatiskt för risker i det avseendet. Inte för att det nödvändigtvis är omöjligt att få goda vitsord, men det är oftast svårt. Credfaktorn är ju inte särskilt hög om man säger så.

Själv är jag dock i grunden positivt inställd till genren, och Brolle överraskar faktiskt även om han alltjämt ter sig som lättviktig vid en jämförelse med ovannämnda meriterade sällskap. Svenskan klär hans välkammade tenor väl även om lyriken inte är direkt unik och någonstans har personligheten också blivit tydligare tack vare språkbytet. Vilket det väl i sanningens namn också fanns vissa behov av.

Låtmässigt skäms det här inte heller för sig. Brolle gör kompetent låtskrivarpop, och sånger som ensamhetsdeklarationen Solo i Stockholm, Faller du faller jag och avskalade balladen Vaken igen inbjuder onekligen till avslappnad lyssning i favoritsoffan.

Samtidigt är den luftigt och putsat raka produktionen på sätt och vis också en tillgång. Men den illustrerar också problemet med helheten. För någonstans är Bodens Elvis alltjämt för anonym. Men han är på rätt spår, och jag lånar honom gärna ett nästa gång också.

Skriven 2008-04-25

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners