BJÖRN SKIFS, Konserthuset, Malmö den 21 februari 2008

Annons

Att Björn Skifs förra året fyllde 60 år har man svårt att tro då man bevittnar hans nästa två timmar långa show på Malmö Konserthus. Han levererar rock såväl som schlager, visor, pop och mim i ett högt tempo ackompanjerat av en pretentiös ljussättning och ett lekfull band.

Möjligen är det just omfånget av stilar och tilltal som är anledningen till att showen inte riktigt når hela vägen fram. Stämningar etableras för att sedan med oöm hand ryckas upp och ersättas med en ny.

Kanske ät upplägget inte så märkligt med tanke på att Skifs karriär varit lika, om inte brokig, så åtminstone omväxlande. Billboard ettor har varvats med svensktoppen, och lättsamma filmer och musikaler med avklädda eftertänksamma betraktelser.

Den nu aktuella showen försöker desperat greppa över hela detta rika spektrum. Som bäst fungerar de komiska partierna. De få stunder han förmår odla dessa sidor är hans mimik, kroppsspråk och tajming briljant, och när väl sången läggs till så går tankarna till självaste Sammy Davis Jr och The Rat Packs glansdagar.

– Silicon Valley har i dessa tider av utseendefixering och plastikkirurger fått en helt annan betydelse, säger Skifs och kåserar både lättsamt och effektivt över dagens sneda kvinno- och mansideal. Varefter han iklär sig en cowboyhatt och dansande dyker in i ett strålande countrydränkt revylikt nummer i vilket han parodierar just manligheten.

Fungerar gör även de lugnare låtarna, som ”River Of Time” från senaste albumet, i vilka Skifs karaktäristiska röst tacksamt gives utrymme. Men tyvärr hinner vi knappt trollbindas förrän det nyss uppbyggda pulveriseras och jäktar vidare.

Mindre kul är de på tok för många rock-covers vilka Skifs väljer att slösa bort sin tid och talang på. Inte har väl publiken betalat dyra pengar för att höra ”Johny B Good” och ”Born To Be Wild”? Åtminstone inte då de är stöpta i en högst ordinär och igenkännbar form.

Dessa trötta rockiga partier som mera luktar flanellskjorta, snus och kvarterskrog än Malmö Konserthus och Skifs, hade gärna fått vika hädan till förmån för mer musikaliskt utmanande nummer.

Den enda cover som både väcker och bländar publiken är en avskalad version av ”Stand By Me”, i vilken de sju man starka bandet, med Thomas Bergqvist i täten, alla engageras i diverse slagverk och skapar en övertygande och nästan hypnotisk version av detta annars så utslitna standardverk.

Konserten avslutas med de plikttrogna ”Michelangelo” och ”Hooked On A Feeling” varpå publiken för första gången ställer sig upp i bänkraderna och taktfast klappar med.

Sönderryckt och ojämn lämnar Skifs oss med lite för mycket av det goda. Folkhemsrock å la Tomas Ledin mixat med en pompös Jan Malmsjö kryddad med lite Robert Gustafsson blir sammantaget en lite ogreppbar blandning där jag funderar på om Björn Skifs är avundsvärt mångfasetterat eller tragiskt spretig.

skriven 2008-02-22

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners