THE CULT, The Cult (Playground/Beggars Benquet)

Annons

Framgången med Sonic Temple har The Cult aldrig kunnat överträffa, och denna självbetitlade historia från 1994 utgjorde tveklöst något av ett fiasko för bandet även om man nu väljer att jämföra med denna höjdpunkt eller inte.

Anledningen till bristen på framgång? Well, kanske blev sångaren Ian Astburys öppenhjärtliga avslöjande om övergrepp och avhandlande av död lite i mörkaste laget för somliga. Å andra sidan har väl The Cult aldrig tillhört de mest lättillgängliga muntergökarna i genren. De har inte precis dolt sin fascination för Doors, goth och småflummigt mörka övningar vid olika perioder i karriären, så därför fanns väl egentligen ingen anledning att bli förvånad över det här.

I egenskap av inte överdrivet insnöad Cultlyssnare ska dock villigt erkännas att det tar en stund att komma in i skivans svårmodiga och faktiskt ganska komplexa, infallsrika sound i midtempo, och ryktet om att detta skulle vara The Cults svåraste album är nog inte överdrivet. Alla som längtar efter allsångsrefränger för hela den hårdrockande familjen göre sig knappast besvär. Oftast har dock sångerna närmast hypnotiserande kvaliteter, som får en att vilja höra fortsättningen. Joy med sina Doorsklaviaturer den smygande Black Sun och Star är bara några exempel på detta. Och Ian Astbury är onekligen en rocksångare av klass.

Skriven 2007-10-10

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners