ETT ÖGA RÖTT

Annons

FAKTA
Regi: Daniel Wallentin
I rollerna: Youssef Skhayri, Hassan Brijany, Evin Ahmad, Cecilia Ljung, Mikael Persbrandt

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2007-09-07

Tanken var nog att skapa den perfekta symbiosen mellan Zigenarnas tid och Mitt liv som hund, men tyvärr hamnar 26-årige regidebutanten Daniel Wallentins Ett öga rött i ett mellanmjölkens ingenmansland, det vill säga det mesta, ämnet till trots, blir väldigt mycket lagom, ingenting drabbar på riktigt, ingenting övertygar till 100 procent, allt är lite för anpassat till en tänkt svenska folkets genomsnittssmak.

Och att verket bygger på en bok märks minst sagt, trots att det lär röra sig om en ganska fri tolkning av Jonas Hassen Khemeris förlaga. För det första finner vi något som mycket väl kan vara ett världsrekord i voice-over, för det andra staplas scen på scen utan att riktigt klicka med nästa. Filmatiseringen står helt enkelt inte på egna ben.

Dock rör det sig alls icke om något totalhaveri. Skådespelarensemblen, med 16-åriga debuterande superlöftet Youssef Skhayri i spetsen, utstrålar charm och är fina som karaktärer (med betoning på karaktärer, ty som människor av kött och blod övertygar de inte helt, Micke Persbrandt som spelar sig själv undantagen) och fotot är både fantasifullt och proffsigt (mycket fina Stockholmsexteriörer). Sedan är det en annan sak att det konstnärliga bildtänkandet ibland slår över, som i scenerna med den tok-kloka gamla gumman uppe på taket där hon sitter i sin solstol omgiven av hundratals dekorativt utlagda apelsiner (!).

Handlingen kretsar kring den 16-årige självutnämnde ”tankesultanen” Halim, med rötter i mellanöstern, och hans kamp med och i vardagens Sverige. Halim har genomskådat allt, framför allt den svenska ”integrationsplanen”, som går ut på att förvandla alla blattar till svennar och som dessvärre redan lyckats omvända hans egen far, varmt gestaltad av Hassan Brijany. När Halims mor dör i cancer (härav parallellerna till Mitt liv som hund) vrids skruvarna till ytterligare och Halim börjar bli smått manisk och vi bjuds helt klart på många roliga ögonblick och kluriga infallsvinklar.

Någonstans under ytan finns ett språk som brinner, om det är förlagans eller filmskaparnas kan jag tyvärr ej riktigt bedöma, eftersom jag inte läst boken (har emellertid blivit riktigt sugen på att införskaffa den), men det sprakar mest till med jämna mellanrum, övergår aldrig till en riktig eld; en behaglig värme, men ingen riktig hetta. Men för dem som tycker ljummet är bäst, så…

Daniel Wallentin från Dalarna var när han som 20-åring kom in som en av de yngsta elever Dramatiska Institutet någonsin haft på filmregi-utbildningen och har säkerligen framtiden framför sig trots denna inte helt klockrena uppvisning. Kanske med ett ämne som ligger honom närmare nästa gång!?

Skriven 2007-09-07

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners