HOSTEL 2 (Hostel: Part II)

Annons

FAKTA
Regi: Eli Roth
I rollerna: Lauren Graham, Bijou Philips, Roger Bart

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2007-06-15

Ganska gammal i branschen, d.v.s. något luttrad och inte alldeles lättimponerad, blev jag härom året trots allt riktigt tagen av den första Hostel. Den dokumentära känslan, som förde vibbar från Motorsågsmassakern (i original) med sig, de extremt grafiska scenerna (ettan slog ner ungefär samtidigt som Saw; och så mycket slaskigt rinnande inälvor, urkarvade ögonhålor och sprutande blodig substans ur mer eller mindre sjuka hjärnor, som dessa två filmer, till synes realistiskt, sins emellan presenterade i ofta extrem närbild, hade dittills aldrig visats på den legitima bioscenen – ett historiskt faktum utspelat för bara 2-3 år sedan, så kom inte och säg att gränserna inte flyttas fram), kort sagt; cynismen, realismen övertygade och gav såväl obehagskänslor som gåshud (trots det lilla, men allestädes närvarande elementet av ironi, serietidning och glimten i ögat, någonstans där i bakgrunden).

Precis som i ettan får vi nu i uppföljaren av samme regissör, Eli Roth, tillika samme manusförfattare, följa tre unga amerikanska medborgare på något liknande tågluff i Europa. Men medan det i originalet rörde sig om några mer eller mindre grabbiga grabbar kring 20-års-strecket som i stort övertygade som karaktärer, dealar vi nu med samma antal unga kvinnor i samma åldersgrupp, och enbart denna så välkalkylerade förändring innebär dessvärre direkt en försämring, ty emedan regissören, tillika manusförfattaren, nog har/haft en hyfsat god koll på unga testosteronstinna män med sex, drugs & rock `n´roll stämplat i pannan; lössläppta på semester på främmande kontinent, blir det i uppföljaren genast totaltrygg standardmall i avseendet klichéstapling: slampan (gestaltad av Bijou Philips), nörden (Heather Matarazzo), och den snygga, men sansade (såvida du inte kallar henne ”fitta”, för då blir hon rena rama jävla amerikanska vendettamördarmaskinen; Lauren German). Well, köp den realismen om ni har råd, jag har det då inte…

Beth försöker fly.

Och precis som i originalet hamnar vi i Slovakien. Efter att först ha avverkat några tjusiga turistögonblick i Rom och satt oss på ett (party)tåg till Prag (har ingen aning om något dylikt existerar; börjar som nämnts bli gammal…), ändras färdriktning och vi hamnar i sinnessjuka massmördarhålan, bekant från originalet. Och jag kan faktiskt förstå att det riktats kritik från officiellt slovakiskt håll mot bilden av landet; trots allt; en gång är ingen gång, men två gånger är början på en vana – och möjligtvis så småningom en klichébild som i folks bakhuvuden övergår till någon form av sanning … (”Här kan det mesta köpas – och då menar vi verkligen det mesta..!)

Ty i sinnessjuka mördarhålan verkar nämligen i denna senaste version av vandrarhemmet mer eller mindre alla medborgare vara medvetna om det absurda företagandet. Om ni ännu ej förstått; slaktandet av människor, helst amerikanska medborgare (av någon diffus socialpolitisk-kritisk anledning) utfört av blaserade rika ”seen that, done that, mord är det enda jag har kvar på skalan av upplevelser”-människor) och alla är involverade alternativt blundar för vad som sker; denna känsla fanns inte beträffande originalet.

En annan otrevlighet jag tycker Roth och co (Tarantino?) gjort sig skyldiga till, är användandet av inhemska skådespelare (förhoppningsvis) med extrema karaktärsdrag (stora näsor, utstående stirrande ögon, jättelika kanintänder med mera) för att skapa obehag hos åskådaren.

Men Hostel: Part II har, trots alla ovanstående i stort sett nedgörande kommentarer, kvalitéer, framförallt de första ca 20 minuterna.

Dags för tortyr.

Speciellt för dem som sett ettan är inledningen/prologen/epilogen/resumén (ja, ni som fattar, ni fattar) helt gastkramande! Suveränt klippt, suveränt skådespeleri, suveränt foto, mästerligt utfört, mästerligt kreerat! (Så Roth har säkert något riktigt bra inom sig)! Jag lämnar det hela vid detta, då jag inte gillar att berätta för mycket…

Och Hostel: Part II var riktigt, riktigt bra och lovande tills de i och för sig skådespelarmässigt inte helt övertygande tjejerna steg av tåget i Slovakien.

Akt ett slutar med 5 poäng av 5 möjliga i bagagehyllan. Hade man bara haft fantasi nog att göra någonting nytt av fortsättningen, istället för att bara planka originalet, hade detta kanske kunnat bli något riktigt, riktigt bra. Det blev det dessvärre inte!

I akt 2 dominerar två, inte det minsta övertygande, wannabee-macho-amerikaner, tillika i vardagen polerade familjefädrer (åtminstone den ena av dem) på jakt på efter det allra mest förbjudna, nu när bordellbesöket i Thailand är överstökat, gestaltade av Roger Bart och Richard Burgi, bekanta för rollerna som två likaledes ganska skumma grannar i Desperate Housewifes villaförort. Om det ligger någon ironisk blinkning i detta skådespelarval, går det åtminstone mig förbi. Bägge agerar f.ö. ganska uselt. Plus en obehaglig slaktscen då en kvinna ”får sitt” genom blodbad i ordets rätta bemärkelse (anspelar på en ungersk grevinna ur historien). ”Barnen” tilldelas också några totalt omotiverade scener med avrättning på en av dessa stackare som osmaklig, men märkligt nog inte det minsta berörande, grande finale.

Summa summarum, en otroligt intensiv, högkvalitativ inledning. En obehaglig, småtråkig, andra akt. Och en faktisk rätt kul sista, om man är splattarfan med massor av serietidningar i garderoben, vill säga (läs: Saw II).

Men film bör enligt min mening – och jag är nog inte alldeles ensam om denna uppfattning – inte bestå av tre väsenskilda akter. Åtminstone inte utan någon som helst logisk anledning.

Skriven 2007-06-15

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners