LOUIS DE FUNÈS – en skojig koleriker

Annons

Det finns en intressant sydeuropeisk genre där huvudpersonen är en superskurk. Ibland är han en sympatisk gentlemannatjuv, ibland är han riktigt genomond, och påfallande ofta är han iförd vad som påminner om superhjältetrikåer. Mest känd är nog italienske Diabolik, men genren går tillbaka till Frankrikes Arsène Lupin. Från Frankrike kommer även historierna om Fantomas, som filmatiserades på 1960-talet.

Frankrike må ha många bra sidor, men landet har aldrig varit humorns högborg. Dock tycker jag att den koleriske, vilt grimaserande Louis de Funès (1914-1983) var väldigt skojig. De Funès spelade en hårt utsatt polis som jagade den illasinnade maskeringsexperten Fantomas i tre filmer som nu kommit i en box från Atlantic. Egentligen hade Jean Marais huvudrollerna; han spelade både en handlingskraftig journalist och Fantomas själv, men han hamnar i skuggan bredvid de Funès.

“Fantomas – Mannen med tusen ansikten” (1964) är en mycket underhållande film, fylld av vilda jakter i all möjliga fordon och imponerande actionscener. Det hela känns som en blandning av “Rosa Pantern” och James Bond – Fantomas gigantiska, toppmoderna och färgsprakande högkvarter skulle göra Blofeld grön av avund. Jag kommer även att tänka på Spirous äventyr, filmen ser till och med ut att vara designad av André Franquin.

Förtexterna till “Fantomas slår till igen” (1965) består av en resumé av den första filmen – men som tecknad film! Här har Fantomas ett nytt högkvarter, ännu stiligare än det förra. Jean Marais är åter den egentlige hjälten – och skurken, medan de Funès är mer prövad än någonsin, och total förvirring uppstår när alla klär ut sig till alla mest hela tiden. Återigen en väldigt rolig och underhållande film.

Tyvärr når inte den sista filmen i serien, “Den fantastiske Fantomas” (1967), upp till samma nivå. I stort sett hela filmen utspelar sig på ett slott i Skottland, där alla pratar franska. Budgeten verkar vara mindre, James Bond-prylarna är färre, det är längre mellan skämt och actionscener. Fast en och annan rolighet blir det, och det är ju alltid roligt med fransmän som tar på sig kilt för att smälta in i miljön.

Vill man ha ännu mer Louis de Funès, kom det två andra filmer härommånaden. “Den stora restaurangen” (1966) består mest av en massa lösa sketcher staplade på varandra, innan den egentliga handlingen – en ganska lam kidnappningshistoria – drar igång efter mer än halva filmen. Filmen är alldeles för lång, men en del gags är lysande, som när en skugga får de Funès att likna Hitler, eller ett träningsrum för servitörer.

“Det stora skrattet” (1971) utspelar sig i historisk tid och är fullkomligt hysterisk och aningen jobbig, men filmen utmärker sig tack vare sin udda rollista. De Funès är en elak skattmas vars betjänt spelas av Yves Montand. Den italienske b-filmshjälten Gabriele Tinti dyker upp, och den tyska drottningen spelas av Karin Schubert – en dam som orsakade skandal när hon efter en mängd “vanliga” filmer plötsligt gick och blev porrstjärna.

Ytterligare en film med Louis de Funès släpps inom kort, och med lite tur får vi även se hans roligaste filmer – de om moralens väktare i Saint Tropez – på dvd i Sverige.

skriven 2007-04-00

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners