Kommer du ihåg den lille pingvinen?

Annons

Min gode vän Charles Gregmar var nog mest känd för att ha spelat charmör i “Flicka från Backafall”, men när vi stod och pratade på gården bakom Bio Maxim, brukade han ofta berätta anekdoter från Hollywood på 1940-talet. Det handlade mest om när han dansade rumba med Rita Hayworth, men ibland även om Disneyfilmen “The three caballeros” (1945). Han påstod sig ha gjort rösten till den lille pingvinen. “Iiiooouuuh, den lille pingviiinen – kommer du ihåg den?” Nej, jag kom inte ihåg den lille pingvinen, eftersom jag aldrig sett filmen.
För några år sedan begav sig Charles till den stora biografen ovan molnen, och en tid efter detta satt jag på Parkbaren på Avenyn och berättade om den lille pingvinen för serietecknaren David Nessle. Det visade sig att David nyligen köpt en amerikansk dvd med “The three caballeros” men inte tittat på den, så efter en blöt afton gick vi hem till David för att äntligen få beskåda Charles’ paradroll.

Den lille pingvinen Pablo, som fryser och vill resa till varmare länder, dyker upp redan i den första episoden. Vi väntade spänt på den första repliken. Vi väntade. Och väntade. Vi väntade förgäves: det visade sig nämligen att den lille pingvinen inte har en enda replik! Egentligen är ju detta fruktansvärt roligt och gör storyn ännu bättre.

Buena Vista har släppt en dvd-box som inte heter något speciellt mer än “Exklusiv samlarbox med fem klassiker”, och den innehåller fem mindre kända filmer från 1940-talet, däribland “The three caballeros”, som är ett slags uppföljare till “Saludos amigos” från 1943 och som också ingår. De här två filmerna blandar live action-film med tecknat, och de är ett slags dokumentärer om Sydamerika. Reseskildringar är nog ett bättre ord, eftersom det är glada, positiva, färgsprakande filmer som visar upp guachos, sambadansare och skojiga djur. “Saludos amigos” är lite ojämn, den är inte speciellt kul, medan “The three caballeros” har en del väldigt bra inslag mellan tristare transportsträckor med tjusiga miljöbilder. Aracuan, den där hysteriska fågeln vi alla tittar på på julafton, dyker upp, och en scen är fullkomligt vansinnig när filmen i det närmaste förvandlas till värsta LSD-trippen (och det var ännu roligare att titta på Nessle, som skrattade så tårarna sprutade).

I boxen finns också “Make mine music” (1946) och “Melody time” (1948), som består av flera korta episoder som sätter musiken i centrum – Benny Goodman medverkar i “Make my music”. Den femte filmen är “The adventures of Ichabod and Mr. Toad” (1949) och innehåller två halvtimmeslånga filmer. Först berättar Basil Rathbone om herr Groda från “Det susar i säven”; en ganska besynnerlig historia. Därefter är det dags för Bing Crosby att ge sig på “Legenden om Sömniga Dalen”. Det här är en ganska lyckad version av Washington Irvings berättelse, och nej, den har förstås nästan inga likheter som helst med Tim Burtons “Sleepy Hollow”.

Animationsmässigt är filmerna i boxen mycket imponerande. Jag har sagt det förr, men nog är det frustrerande att tecknad film var så oändligt mycket bättre för 60 år sedan. Idag plågas vi av hysteriska, kalla, själlösa datoranimerade filmer. Värmen oc hantverksskickligheten hos Disneys, Warners och MGM:s studior på 1940- och 50-talen är som bortblåst. Men det är ju såhär tecknad film ska se ut!

Okej – det finns såklart många undantag. Paramount har släppt boxen “Beavis & Butt-head: The Mike Judge collection, volume 1” med 40 avsnitt från 1993. Jösses. Jag hade inte skänkt MTV:s tecknade galjonsfigurer en tanke på bortåt tio år. Är “Beavis & Butt-head” fortfarande roligt? Jag började titta – och kom snabbt på mig själv med att sitta och skratta precis som huvudpersonerna: “he he he – hrm hrm hrm – he he he!” Jo, visst är det kul! Det är fortfarande lika fult och lika korkat – och det är ju så det ska vara. Volym två är på ingång.

Lucky McKee tillhör de där unga regissörerna som fått en hype att leva upp till. Hans senaste film “The Woods” (Sony) visades inte i Cannes, men många där pratade om den, nästan andäktigt. Nu har den släppts på dvd och… Njä. Filmen lever inte alls upp till hypen. En problemflicka placeras på 1960-talet på en internatskola belägen mitt i en kuslig skog. De mystiska lärarna är häxor och träden i skogen verkar leva. Som en konstig blandning av “Suspiria” och “Evil Dead”, alltså – men aningen pretentiöst. Jag kom att tänka på den vedervärdige M. Night Shyamalan, vilket är orättvist, eftersom McKee är en mycket bättre regissör. Filmen är snygg, skådisarna är bra, och plus för att Bruce Campbell dyker upp och räddar dagen. Men “The Woods” lyfter aldrig, den är lite fånig och det blir aldrig speciellt spännande. Vågar jag skriva att “The Woods” är träig?

skriven 2006-11-03

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners