Dålig film alltid bättre än tråkig

Annons

En diskussion jag ibland för med vänner och kollegor är huruvida det går att överföra vissa genrer till en svensk miljö. Deckare, thrillers, komedier, javisst – men accepterar en svensk publik biljakter vid Triangeln i Malmö? Kung fu-slagsmål framför Poseidon i Göteborg? Jättemonster som trampar ner Gamla Stan i Stockholm? Är det för att vi i publiken själva är svenskar, eller för att våra miljöer är för hemtama och trevliga? Världen är full av metropoler som osar av mystik och fantasi, nog borde det väl gå att få även Sverige att framstå som exotiskt även för oss som bor här.

Jag tittar på den franska “Arsène Lupin” (Sandrew Metronome); ännu en filmatisering av historierna om den gamle gentlemannatjuven. Filmen utspelar sig i Paris i början av 1900-talet, och det är ett lika mystiskt som mytiskt Paris. Svartklädda maskerade män jagar varandra nattetid på hustak. Det pågår märkliga saker i de kusliga katakomberna. Mystiska människor ägnar sig åt svartkonst. Operahuset är en magisk plats. Det är svårt att låta bli att tänka på mästaren Jaques Tardis seriealbum om Adèle, den bestämda hjältinnan som konfronterades med galna vetenskapsmän och vidunder i Paris under första världskriget. Tardi i sin tur var influerad av gammal fransk populärlitteratur.

Tyvärr är “Arsène Lupin” en ganska förvirrad film, det är svårt att bli klok på vad som försiggår. Nu hör obegripliga märkligheter genren till, men i det här fallet tappade jag intresset en aning. Men om inget annat är filmen fantastiskt snygg och den har flera fantasieggande scener. Arsène själv spelas av Romain Duris, som är dvd-aktuell även i den ganska usla “Förälskad, förvirrad” (Noble) samt “Mitt hjärtas förlorade slag” (Sandrews), som jag inte hunnit se än. Flickan Arsène kärar ner sig i görs av svensk-franska Eva Green, som snart dyker upp som Bondbrud i “Casino Royale”, medan Kristin Scott Thomas är förförisk och illasinnad skurk.

Häromåret skrev jag i en krönika att världens församlade filmkritiker varje år utser årets sämsta film – en film som sällan är den absolut sämsta. Oftast handlar det om enormt påkostade blockbusterfilmer som floppade eller som blev allmänt misslyckade. Men sämst är de aldrig. Jag brukar säga att dålig film alltid är bättre än tråkig film.

1991 spydde världspressen galla över “Hudson Hawk – Höken är lös” med Bruce Willis. Jag hade inte sett filmen sedan den kom, men från Sony kommer nu plötsligt en – håll i hatten – 15-årsjubileumsutgåva av “Hudson Hawk”! Fullspäckad med extramaterial är den också, så jag antar att det funnits ett sug efter den. Och varför inte? Den här actionkomedin är nämligen inte 1991 års sämsta film (jag vet inte vilken 1991 års sämsta film är). Nej, jag kan väl inte påstå att den är bra; den är snarare konstig – uppblåst, superpåkostad, ologisk och jag vet inte vad, men jag måste medge att den är underhållande. En del lösryckta scener är rätt kul, och här finns många bekanta ansikten. Man förstår verkligen varför David Caruso inte satsade på en karriär som komiker. Jag skulle inte bli förvånad om en tolvåring tycker att det här är veckans coolaste film.

Scanbox har släppt Jens Jonssons tv-serie “God morgon alla barn” på dvd, men tydligen vill de inte att någon ska hyra eller köpa den – den har nämligen försetts med ett makalöst fult omslag som garanterat gör att den inte syns på hyllorna. Själv undrar jag alltid samma sak varje gång Jens Jonsson figurerar i media: “Jens! När ska du göra din science fiction-långfilm?” Jens är nämligen även en gudabenådad serietecknare, och för 15 år sedan gjorde han och jag en satirisk science fiction-action-deckare i tidningen Magnum. Jag skrev, Jens ritade. Sedan tappade vi kontakten, innan jag sprang på honom i Cannes för några år sedan. Då hade han gått och blivit uppburen kortfilmsregissör, men som drömde om att få göra långfilm för bio. Än har det inte blivit någon sådan. Allra minst den sci fi-film han gärna vill göra. Jens! Hör du mig? Jag väntar på din film!

…Och så har Njutafilms släppt de sista filmerna i serien “Masters of Horror”. Lite sorgset, men en ny säsong är under inspelning. Filmerna har alla legat över medel kvalitetsmässigt, även om en del förstås inte är lika bra som andra. Bland de sista titlarna gillar jag speciellt John McNaughtons “Haeckel’s tale” efter en novell av Clive Barker; den känns som en gammal Hammerfilm på LSD, samt Larry Cohens tajta “Pick me up”. Takashi Miikes bidrag “Imprint”, som kom förra månaden, ska jag försöka återkomma till i en senare krönika, eftersom den tematiskt knyter an till Njutafilms nya satsning på europeiska kultklassiker. De lär jag ta upp när utrymmet så tillåter.

skriven 2006-09-22

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners