Om FÖRFÖLJAREN och surt ylle i en norsk filmhit

Annons

Till skillnad från de flesta andra kritiker, blev jag inte sådär makalöst betagen av bioaktuella “United 93”; filmen om ett av planen som kapades den elfte september 2001. Visst är den bra och framförallt intensiv, men jag förstår inte varför det är “a story that must be told”, vilket filmskaparna trumpetade. Jag är mer intresserad av vad som fick fundamentalisterna att begå dessa vansinnesdåd, samt av efterspelet.
“United 93” ska absolut inte blandas ihop med dvd-aktuella “Flight 93” (Noble Entertainment). Detta är nämligen en tv-film om samma händelse. “Flight 93” är en ganska märklig upplevelse om man sett biofilmen tidigare. Tv-versionen är nästan identisk – fast betydligt sämre. Dessutom har man fläskat på med en massa känslopjunk av det slag man försökte undvika i “United 93”: samtidigt med händelserna i luften får man följa vad som händer i de anhörigas hem. Det är väldigt mycket “I love you” och “Pray with me”.

Som säkert är bekant florerar det en hel del konspirationsteorier om 9/11 – och intressant nog har männen bakom “Flight 93” inte glömt dessa. En FBI-agent ifrågasätter mobilsamtalen från flygplanet, och när räddningspersonalen anländer till platsen för kraschen, kan de inte hitta flygplanskroppen. Huruvida man ska tro på alla teorier har jag ingen aning om.

Den absolut bästa filmen jag såg i Cannes i våras, var 50 år gammal – nämligen en restaurerad version av John Fords mästerverk “Förföljaren” (1956). Det är inte bara Fords bästa film, utan även John Waynes – och det är en av mina absoluta favoritfilmer. Men nu kan även ni som inte var i Cannes uppleva samma version, tack vare Warner som släppt en lyxig dubbel- dvd med titeln “Förföljaren: The Searchers”. Wayne spelar en bitter ensamvarg som förlorat allt – först kriget mot nordstaterna och sedan sin släkt i ett indianöverfall. Yngsta brorsdottern har kidnappats av indianerna och Wayne tillbringar åratal med att söka efter henne.

John Wayne spelar mot sin vanliga typ; han är hatisk, våldsam och rasistisk, långt ifrån heroisk. Men under sökandet finner han mer än flickan; som det så fint heter finner han sig själv. Slutscenerna kan få den mest förhärdade karl att få något skit i ögonvrån.

Dvd:n är exemplarisk. Filmen har aldrig sett bättre ut och den är fantastisk rent estetiskt att titta på. Bonusmaterialet är ambitiöst med många och långa dokumentärer. Här finns även små lustiga tv-dokumentärer från 1956, kompletta med cigarrettreklam! Så ställ en palm bredvid tv:n, häll upp en cocktail, titta på filmen, så kan även du uppleva lite av Cannes i hemmets lugna vrå.

Ikväll har Pixars “Bilar” biopremiär – en fruktansvärt tråkig film, om ni frågar mig. Varför inte istället återuppleva prototypen till “Bilar”? Nämligen “Flåklypa Grand Prix” (SF) från 1975, Norges främsta filmsuccé, skulle jag tro. Även här handlar det om en nyrestaurerad utgåva. Förvisso ville jag hellre se den barnförbjudna “Death Race 2000” 1975, men dockfilmen “Flåklypa” fick duga som substitut – och jag och alla andra älskade den.

Som vuxen tycker jag att filmen är mer imponerande än bra. Den är verkligen otroligt välgjord in i minsta detalj, så pass att de norska allmogemiljöerna ser ut att lukta surt ylle. Men jag tycker inte den är speciellt rolig. Handling, dialog och formspråk känns som en svensk film från 1940-talet, och figurerna är aningen groteska och fula. Det är dock inget mot dockorna i Caprino Studios övriga filmer, som trailas på dvd:n – de ser ut som den typen av barnprogram jag var rädd för som liten gosse i sydda kläder.

Vad som är lite trist med jubileumsutgåvan av “Flåklypa”, är att extramaterialet enbart består av texter och stillbilder. Varför inga dokumentärer om hur filmen gjordes?

PAN Vision överraskar med att släppa de två brittiska tv-serierna “At last the 1948 show” och “Do not adjust your set”, båda från 1967. Detta är nämligen Monty Python-pojkarnas serier innan den flygande cirkusen. I “At last…” huserar John Cleese och Graham Chapman tillsammans med bland andra Marty Feldman, och detta är den bättre av de två serierna. Här finns flera klassiska sketcher, bland annat originalversionen av “Four Yorkshiremen”; ni vet: “You’re lucky! We used to live in a lake!” och så vidare. Bakom “Do not adjust…” ligger bland andra Eric Idle, Michael Palin, Terry Jones och på ett litet hörn Terry Gilliam. Det här var egentligen ett barnprogram som lockade till sig en vuxenpublik. Här är sketcherna mer fysiska, det hela har drag av studentspex, och det är ganska ojämnt. Men redan här ser man starka drag av Monty Python och det är alltid roligt när Terry Jones har mustasch och sjunger konstiga sånger, till exempel om att han vill bli Miss World. Ljud och bildkvalitet är riktigt sunkig, men det får man ta.

skriven 2006-09-01

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners