JAMES BROWN, Amager Bio, Köpenhamn den 30 juli 2006

Annons

Få musiker kan med rätta kalla sig levande legender. Paul Mccartney, David Bowie, Bob Dylan och Aretha Franklin är väl några, och dit hör även James Brown. Någon närmre beskrivning behövs väl knappast för denna man som för funk- och soulmusikens framväxt är vad Miles Davis var för jazzen.

I lördags gästade han Skansen i Stockholm och i söndags stod Köpenhamn på tur till något som av många sägs vara hans sista Europaturné. Att han överhuvudtaget skulle bli 73 år var det väl ingen som trodde när droger, misshandel och fängelsevisiter dominerade nyhetsflödet under 80- och 90-talet. Men ”the hardest working man in showbusiness” har tagit sig ur motgångarna, och gästar nu Europa med en fem veckor lång turné. Med sig har han inte mindre än femton musiker samt två dansöser. Flertalet av dessa fick Allehandan som enda tidning en exklusiv pratstund med innan konserten på Alger Bio i Köpenhamn.

I en loge fylld av förväntan och skratt samtalar jag med basisterna Ray Brundidge och trumpetaren Hollie Farris. Den sistnämnde har spelat med James Brown i hela 25 år och är i musikerkretsar närmast själv att betrakta en legend för sitt ypperliga spel. Jag frågar dom huruvida kvällen konsert, som spelas i en betydligt intimare scen är gårdagens spelning på Skansen, kommer att påverkan låtvalet. Båda skrattar och svarar:

– Vi har inte kört med låtlistor på 15 år, varje kväll är annorlunda. James bestämmer sig under konsertens gång, ger små kommandon, signaler, inleder vissa sångfraser, pekar och har sig, berättar Ray.

– Det gäller att vara vaken och följsam, det är ansträngande, men samtidigt det som fått oss att fortsätta, att utvecklas och inte fastna i slentrian och upprepning, tillägger Hollie Farris.

Vad som sen tar vid efter det att hip-hop duon Beaille värmt upp den fullsatta lokalen är en imponerande uppvisning i musikaliskt briljans. Spontanitet och professionalism i en snygg och svettig förpackning. Från den inledande ”Make it funky” till avslutande ”Sex Machine” är tempot högt, solona många och publikinteraktionen effektiv och väl avvägd.
Att se denna 73-årige man sjunga och dansa loss på scen utan paus i över två timmar är en hägring i sig. Men att samtidigt notera hur väl han för sin ålder faktiskt sjunger, ja då undrar man avundsjukt om han likt Faust möjligen ingått någon slags pakt med djävulen och för evigt paketerat sin ungdom.

Kvällens höjdpunkt var en lång och aningen jazzig version av ”It´s a man´s, man´s world”, i vilken han lekfullt utmanade sina medmusiker, samt gav de tre körtjejerna mycket utrymme till på egen hand ta ut svängarna. Annars är kontrollen hans signum. Samtliga musikers blickar var konstant fästa på James Brown, och beredda på varenda antydan till temposänkning eller annan förändring i ljudbilden. Receptet skapar tillsammans med det ofrånkomligt medryckande materialet en konsert som det är svårt att värja sig mot.
Spänningen och de musikaliska skiftningarna på scen stimulerar intellektet, dansandet och spexandet fröjdar ögat, och det ofrivilliga hoppandet av oss i publiken lär kännas i benen ett bra tag.

Efter konserten får jag åter följa med till logen där vatten konsumeras i mängder.

– Konsertlokalen var oerhört varm och spelningen något längre än vanligt, berättar en uttömd Keith Jenkins, en av hela tre gitarrister i bandet. Jag nämnde att jag noterade att James infriade det som jag trodde var en skröna, att inte dricka något under konserten.

– Det är sant, det behöver han inte, han har ju ”Cold Sweat”, säger Keith med hänvisning till låten med samma namn, och skrattar åter.

Jag vandrar slutligen ut i Köpenhamnsnatten upprymd av intryck och övertygad om att det är just svetten som bär på hemligheten till hans ungdom, och konstaterar samtidigt att James Brown, trots alla fadäser från förr, ändå agerat klokare än Faust och inte såld sin själ till djävulen – för är det någon han har så är det ju soul!

skriven 2006-07-31

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners