Om fotbollsdraman och en inte särskilt bra Godard

Annons

På väg hem från Cannes förra veckan, tvingades jag tillbringa tre och en halv regnig timme på Frankfurts sunkiga flygplats. Där satt jag i en sunkig bar, bläddrade i en sunkig tysk dagstidning, och serverades en helt godkänd Weissbier av en arrogant servitris. Genom att lägga ihop de ord jag förstod och gissa mig till resten, lyckades jag läsa en intervju med John Cleese i den tyska tidningen. Cleese undrade bland annat varför bollen i det amerikanerna kallar “football” inte är formad som en boll och varför de håller fotbollen med händerna, och varför riktig fotboll kallas “soccer”.

Amerikaner och fotboll, visst är det svårt att få det att gå ihop. Och går det att göra en amerikansk film om fotboll? En sådan släpptes i onsdags: “The game of their lives” (Sandrew Metronome). Det här är ett ärkeamerikanskt, superpatriotiskt sportdrama om fotbolls-VM i Brasilien 1950. Och det hade kunnat bli hur bra som helst, eftersom handlingens utgångspunkt – att USA:s lag är värsta korplaget – känns fräsch, för en gångs skull är Amerika sämst. Det är bäddat för både humor och spänning, men handlingen går överstyr nästan omedelbart. Det är en påkostad film och de flottdroppande, extrasaltade smöriga stråkarna fläskar på i takt med flaggviftandet och de högtidliga talen om att man måste kämpa och “The best damned country in the world”. Jag skrattade högt när laget mellanlandar på en armébas och en överste håller ett patriotiskt anförande. Att samtliga rollfigurer är tunna som papper och dessutom osympatiska gör inte saken bättre.

Tydligen hade man svårt att hitta amerikanska skådisar som kan spela fotboll. Målvaktshjälten Frank Borghi spelas av skotten Gerard Butler, en annan spelare av australiern Costas Mandylor, och en amerikansk journalist som agerar berättarröst när han tänker tillbaka på matchen, görs av britten Patrick Stewart. Minsann om inte coachen också är britt; John Rhys-Davies; oigenkännlig utan skägg.

Om fotboll handlar även “Hooligans” (Nordisk Film), om än på ett radikalt annorlunda sätt. Här är det Elijah Wood, som ser lika obehaglig ut som vanligt, som blir oskyldigt ditsatt för en knarkskandal och kickas ut från Harvard. Han åker till sin syster i London, och genast blir han kompis med systerns makes bror, ledaren för ett gäng brutala fotbollshuliganer. “Hooligans” är en orgie i blek, dålig hy, fula snaggade frisyrer, fula kläder, fula byggnader, grått, dåligt väder – och massor av blodiga slagsmål. Fotboll får man bara se en dryg minut.

Jag förväntade mig det värsta, men filmen visade sig vara rätt bra. Men – moralen och sättet den är gjord på är lika tveksam som det nästan alltid brukar bli i filmer om ungdomsvåld. Gänget i centrum är brutala kräk som lever för att slåss, men deras motståndare är än värre psykopater – och alla slagsmål (och de är många) ackompanjeras av rockmusik. Effekten blir förstås att det känns som en actionfilm, jag tänkte på “The Warriors” – ett intryck som förstärktes när huvudpersonerna likt i en västernfilm vandrar ner till stranden för slutuppgörelsen och den slutgiltiga hämnden. Elijah Wood ser intressant nog ut som en skitförbannad Olof Palme när han slåss. Det är mycket ära och heder, och “Hooligans” är en medryckande film – fast jag vet inte vad filmskaparna hade för avsikter. I vilket fall är dialogen så extremt fullproppad med svordomar att Scarface framstår som en amatör. Kul också att se tuffa engelsmän driva med en liten amerikan som säger “soccer” och gillar baseball.

När vi ändå är inne på ämnet fotboll, måste jag nämna att Warners härommånaden släppte den fenomenalt underhållande “Flykt till seger”, en liten favoritfilm. Javisst, det är den där filmen där Pelé och Stallone är krigsfångar som försöker fly när de ska möta tyskarna i fotboll, allt medan Max von Sydow tittar på. Ett riktigt hederligt matinéäventyr. Och bara en sådan sak som att se Rambo spela fotboll…

En fråga ni säkert inte ställt er, är “Vad har Demi Moore haft för sig på sistone?” Jo, hon har spelat huvudrollen i spökfilmen “Half light” (Nordisk). Här är hon en i London boende succéförfattarinna, vars lille son drunknar och jag börjar gissa att det här kommer att bli en variant på “Rösten från andra sidan”. För att komma på fötter igen, hyr Moore ett litet hus i en by på Skottlands klippiga kust, och jag börjar gissa att det här kommer att bli en variant på “The wicker man”. Men icke. Pojken dyker upp och spökar lite grann utan att skrämmas. Istället uppstår en romans mellan Moore och en fyrvaktare. Efter en timme blir plötsligt filmen intressant! Det varar i en kvart – för sedan kommer den korkade Scooby Doo-upplösningen. Här är dessutom dialogen usel – personer förklarar vad de gör, varför och vad de har gjort tidigare för kumpaner som förstås vet allt. Klar Basil Exposition-varning. Om jag får uttrycka mig fördomsfullt, så är “Half light” en riktig kärringrysare. Synd, eftersom de stämningsfulla miljöerna är fantasieggande.

Jag slutar som jag börjar, med John Cleese – och Monty Python. Pythongänget har ju sett till att det är väldigt svårt att titta på vissa filmgenrer utan att fnissa. Som riddarfilmer – och den nya franska vågen. Sandrew Metronome släppte i dagarna Jean-Luc Godards “Till sista andetaget” från 1959; filmen som mer eller mindre drog igång den nya franska vågen. En filmhistoriskt viktig film – men ska jag vara riktigt ärlig, kan jag inte påstå att jag tycker att den är speciellt bra. Visst, Belmondo är cool som smågangstern i huvudrollen, och här och var är det häftigt (och jag gillar att filmen är tillägnad klassiska billighetsbolaget Monogram Pictures) – men jag irriterar mig något enormt på alla medvetna jump-cuts; det fattas några filmrutor här och var, och jag får mest den där känslan av att jag nickar till och kämpar för att hålla mig vaken.

Men främst fnissar jag åt Godard, trots att det inte är meningen. Jag förväntar mig nämligen hela tiden att Carol Cleveland ska dyka upp, sittande på en soptipp och hållande i ett kålhuvud, när Terry Jones som “Stig” kommer fram till henne och säger besynnerliga meningar på franska, alla avbrutna med jump-cuts. Framförallt förväntar jag mig att Eric Idle ska sitta i en studio och kommentera filmen med “Brian Distel and Brianette Zatapathique there in an improvised scene from Jean Kenneth Longueur’s new movie ‘Le Fromage Grand'”.

Som extramaterial på “Till sista andetaget” ligger originaltrailern – och den är faktiskt en av de bästa trailers jag någonsin sett.

skriven 2006-06-09

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners