En gudabenådad tecknare, TARZAN och en överbetald SEAGAL

Annons

Som gammal räv i seriebranschen, tycker jag förstås att det är kul att var och varannan tonåring åter läser serier. Vad som är mindre roligt, är att de enbart läser manga; japanska serier. Dessutom verkar manga vara det enda de läser överhuvudtaget.

Själv saknar jag det stora, breda, internationella utbudet – och jag saknar Horst Schröder och hans tidningar som Epix. Jag saknar serieskapare som Tardi, Boucq, Moebius och Enki Bilal. Men om man nu inte kan läsa svenska översättningar av Bilals nya serier, går det utmärkt att hyra hans senaste film på dvd.

Den jugoslavienfödde, i Frankrike boende och enligt 1980-talets fackpress sammetsögde Enki Bilal, är en gudabenådad tecknare, som när han inte skriver manus själv, förses med exemplariska sådana av till exempel Pierre Christin. Som filmregissör debuterade han 1989 med “Bunker Palace Hôtel”, följd av “Tykho Moon” 1996. Mig veterligen har ingen av dessa visats i Sverige och jag har bara sett en kort snutt ur “Bunker” – men nu har Scanbox släppt 2004 års “Immortal”, baserad på albumen “Lockfågeln” och “Gudarnas marknad”.

Det mest slående är att Bilals filmiska bildspråk ser ut precis som hans serier, med en unik färgskala och fantastisk design. Man ser på en gång att det är Bilal som ligger bakom och det känns verkligen som en typisk europeisk vuxenserie överförd till film – även om “Immortal” är en specialeffektpackad science fiction-film som utspelar sig i ett framtida New York, där märkliga, flygande pyramider plötsligt uppenbarar sig.

Nu är “Immortal” tyvärr inte helt problemfri. Historien funkar utmärkt i serieform, men har en tendens att bli alltför förvirrad och lite småtrist som film. Dessutom varierar effekterna. Bitvis är det otroligt maffigt och imponerade – men ibland är datoranimeringen lite väl tafflig och uppenbar. I rollistan hittar vi åtminstone två kända namn; Charlotte Rampling och Jean-Louis Trintignant.

Nå, även om nu “Immortal” inte är lyckad till hundra procent, tycker jag att det är fantastiskt kul att den släppts på dvd här i Sverige. Nu hoppas jag bara att något svenskt förlag åter börjar publicera serier av de stora, europeiska serieskaparna. Men det är nog knappast troligt.

Vet dagens ungar egentligen vem Tarzan är? Tror de att Tarzan bara är ännu en Disneyfigur? När jag var barn, såg jag ofta Johnny Weissmüller som Tarzan på söndagsmatinéer på bio. Samma filmer farsan såg när han var barn – och som farfar kunde se när de var nya. Går den välkammade liansvingaren hem hos en tioåring idag? Ingen aning – men Warner fläskar på och släpper i nästa vecka ut “Tarzan Prestige Collection” – en tjusig plåtlåda med de sex första Tarzanfilmerna, från 1932 och framåt.

Kvalitén på filmerna varierar hejvilt; de senare är billigare men fortfarande väldigt charmiga. Däremot är de två första intressanta, eftersom de gjordes innan Hollywood införde sin censur – och därför är de våldsammare och innehåller till och med lite naket i djungeln. Den andra filmen; “Tarzan och den vita kvinnan” blev hårt censurklippt i Sverige på sin tid, något som låter häpnadsväckande idag. Det absolut bästa med de här filmerna, är att man slipper Phil Collins fruktansvärda musik från Disneys usla, tecknade version – men annars tycker jag nog att Tarzan är en rätt fjöntig hjälte. Charmig – men fjöntig.

Andra 30-talsfilmer jag älskade som barn, var de med bröderna Marx. Förvisso tyckte jag då att Harpo var den roligaste av dem, men det berodde på att jag var för ung för att begripa mig på Grouchos ordflöde. Dock är det nog främst tack vare Groucho som brödernas kaotiska komedier står sig än idag; Groucho var unik och före sin tid, även om flera av filmerna egentligen är stelbent gjorda tekniskt sett.

De senaste åren har ett par dvd-bolag släppt ut en massa bröderna Marx-filmer, däribland Warner – som nu samlat sina i ytterligare en tjusig plåtlåda; “Marx Brothers Prestige Collection”. Liksom med Tarzanboxen, får man sex filmer; däribland “En dag på kapplöpningsbanan”, “En dag i vilda västern” och “Galakväll på operan”, vilken nog är brödernas bästa film. “Galakväll” är så full av klassiska scener, att det knappt är lönt att börja nämna några, eftersom det finns risk att jag inte kommer att sluta. Men jag kan inte låta bli att nämna scenen där de ombord på ett fartyg fyller en väldigt liten hytt med hur mycket servitörer och annan personal som helst. Självklart trillar alla till slut ut i en stor hög.

I plåtlådan finns också “En natt i Casablanca”. Vad som är lite kul med den, är att Warner ville stämma bröderna för att de hade staden Casablanca i titeln; det var ju Warners storsuccé med Bogart och Bergman. Groucho svarade att han funderade på att stämma Warner Brothers, eftersom det finns fler som heter Warner och dessutom är bröder.

Vill man ha fler plåtlådor, släpps även en med Hitchcockfilmer och en med Elvis nästa vecka.

Häromåret skrev jag en krönika i vilken jag jämförde den genomsnittsliga budgeten för en svensk biofilm med priset för en amerikansk b-film gjord direkt för dvd-marknaden. De senare brukar ligga på mellan två och fyra miljoner dollar, det vill säga betydligt mer än en svensk film. Låt mig avsluta dagens krönika med att berätta om en direkt-på- dvd-film med fullkomligt överdimensionerad budget.

Då måste jag nämna skådisen ingen tycker om: den överårige, träige tjockisen Steven Seagal. Tillåt mig korrigera mig här, enligt Seagals egen hemsida är han Carl XVI Gustafs favoritskådis, så han har åtminstone en beundrare i kungen! Seagals senaste film heter “Submerged” och har fått den svenska titeln “På djupt vatten” (Scanbox) – men dvd-omslagets design gör att den ser ut att heta “Steven Seagal på djupt vatten”.

Budgeten för den här var – håll i er – femton miljoner dollar. 115 268 685 svenska kronor! Och av detta fick en påfallande ointresserad Seagal mellan fem och tio miljoner dollar. Detta låter ju fullkomligt osannolikt för en film som inte är avsedd för biografer, men eftersom en god vän till mig spelar en av filmens skurkar, frågade jag honom om hur det ligger till. Det visade sig att bolaget NU Image hade förhandssålt filmen – långt innan inspelningen, troligen innan det fanns manus – för nitton miljoner dollar. Alltså spenderade NU femton mille på filmen och hade fyra över.

Om “På djupt vatten” är värd alla dessa pengar? Vad tror ni? Herregud, det är ju en Seagalrulle på autopilot. Förvisso kompetent gjord och Vinnie Jones är med och förgyller en aning, men annars är det samma gamla visa och vi har sett det här förut. Fast billigare.

skriven 2006-01-20

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners