Inget kåtslag att vänta av NYFIKEN… filmerna

Annons

Ibland undrar jag vad de tänkte – den utländska publiken.

På videobutikernas nyhetshyllor står just nu en dubbel-dvd med Vilgot Sjömans “Jag är nyfiken – gul” och “Jag är nyfiken – blå” (SandrewMetronome), från 1967 och –68, men inspelade parallellt. Sjöman är för alltid förknippad med dessa båda filmer, samt för “491” (1964), och jag fick verkligen tänka till för att komma på fler filmer. “Troll” (1971), den usla och utskällda “Tabu” (1977) och den misslyckade “Alfred” (1995) ploppade upp direkt, men sedan fuskade jag och kollade upp hans filmografi på 25 filmer för bio och tv. I 30-35 år gamla veckotidningar drev man ofta med Sjöman och hans filmer, bland annat brukade Rune Moberg och Gits Olsson hoppa på honom i Se.

Porr och snusk ansågs det att “Jag är nyfiken – gul” var. Det blev uppståndelse, censuringripanden, bråk, och folk världen över var lika nyfikna som Lena Nyman i filmens huvudroll. Jag har vänner i England och USA som fortfarande kan prata om “Nyfiken” som en typisk svensk sexfilm – fast de har aldrig sett filmen. För drygt femton år sedan släpptes den på video i England – på en porretikett! – och en recensent skrev “Lots of bonking and lots of people called Sven”. Jag tror knappast att recensenten hade sett filmen, i synnerhet som jag inte kan påminna mig att det finns någon som heter Sven i den.

Om man nu förväntar sig kåtslag när man bänkar sig för att se “Nyfiken”, lär man bli gruvligt besviken. Vad man istället får, är Lena Nyman på upptäcktsfärd i 1960-talets svenska samhälle. Hon går runt och intervjuar människor om politik och sex – Olof Palme medverkar, vilket han fick skit för. Samtidigt är Lena involverad i ett triangeldrama med Vilgot Sjöman och Börje Ahlstedt. Den kvasidokumentära tonen i spelscenerna, och det faktum att alla tilltalas med sina riktiga namn, gör att scenerna med Sjöman och Ahlstedt känns märkligt realistiska. Var Sjöman svartsjuk på riktigt?

Autentiska sexscener i seriösa spelfilmer är en ganska ny trend, ofta förekommande på filmfestivalen i Cannes. “Jag är nyfiken – gul” var något av en föregångare på området, även om scenerna här är rätt återhållsamma och ganska vissna. Och som sagt – jag undrar vad alla regnrocksklädda karlar som nyfiket köade utanför biografer utomlands tänkte när de suktade efter explicit halmrullning, och istället mest fick se Lena Nyman prata med för dem, och för många andra, totalt okända människor.

Del två, “Jag är nyfiken – blå”, är för många okänd. Lena fortsätter med sina intervjuer men med något annan vinkel. Filmen är inte lika obscen som den första och blev därmed mindre omskriven.

Mer svenskt: USA har Vincent Price och John Carradine. England har Christopher Lee och Peter Cushing. Sverige har…Danne Stråhed och dr Åke. Atlantic har gjort en häpnadsväckande fulkulturgärning och släppt Hans Hatwigs “Blödaren” från 1983 på dvd. Hatwig är mannen bakom poptidningen OKEJ, och i denna tidning lanserades filmen som “Sveriges första videorysare”. Ni kommer kanske ihåg reklamen, där Gene Simmons i Kiss poserade med kassetten.

“Blödaren” är fruktansvärd, i det närmaste helt osebar. Tjejrockbandet Rock Cats är på turné, när deras buss pajar mitt ute i ingenstans. Då dyker Blödaren, spelad av trummisen Åke Eriksson, upp och gör sitt bästa för att ta kål på tjejerna. Filmen, som är inspelad på video, är inkompetent på samtliga plan; regi, manus, foto, klippning, skådespeleri… Folk brukar driva med Peter Borgs “Scorched Heat” (1987), den där skräckfilmen med Harald Treutiger, men “Blödaren” är tammefan långt värre. Och bara det faktum att Danne Stråhed medverkar skänker det hela en viss surrealism. Som ni förstår, är “Blödaren” ett givet köp! Massor av extramaterial finns det också på skivan.

Kul kuriosa i sammanhanget: en kompis till mig känner Danne Stråhed. När jag för några år sedan nämnde “Blödaren”, ringde min kompis upp Stråhed och bad att få låna hans gamla vhs-kassett. Visst, det skulle väl gå bra, men eftersom Stråhed inte sett filmen på länge, tänkte han själv ta sig en titt först. Han stoppade kassetten i videon – och den fastnade och gick sönder.

En film jag aldrig lyckats se klart, är nyligen bortgångne Robert Wise’ “Sound of music” (1965). Jag klarar inte av den. Jag irriterar mig på den hurtiga Julie Andrews och på de fascistiskt käcka ungarna, på sångerna, ja, på det mesta. Jag känner mig som Alex i “Clockwork Orange” när jag utsätts för den. Även om filmen förstås är snygg. I onsdags släppte SF ut en specialversion av filmen på dvd – med “sing-a-long”-funktion. Just det, nu kan filmens fans sitta hemma i tv-sofforna och sjunga med i sångerna. Det går även att spela upp skivan med enbart musik på ljudspåret. Eftersom Wise dog bara för två månader sedan, medverkar han med ett kommentarspår. Det här är en späckad dvd för Sound of music-entusiaster och nunnefetischister. Själv skulle jag hellre se om den absolut bästa musikalen någonsin, som ju är “Singin’ in the rain”.

Jag lämnar er med lite obskyr fakta att briljera med för umgänget ikväll: en av pojkarna i “Sound of music” spelas av Nicholas Hammond. Elva år senare spelade Hammond Peter Parker i den kortlivade tv-serien om Spindelmannen! Tobey Maguire var 27 när han dök upp som tonårige Peter Parker 2002. Nicholas Hammond var 27 han med – men såg ut som 40.

skriven 2005-12-02

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners