En hädelse att nämna MCQUEEN och PAOLO ROBERTO i samma mening

“Varför skriver du så ofta om gammalt mög?” frågar ibland folk på krogen.

“Gammalt mög”. Det kan innebära precis vad som helst. Framför allt innebär det – usch och fy! – svartvita filmer, men det kan även vara inte alltför gamla filmer med skådespelare som inte längre är aktiva, kanske till och med döda, eller bara okända för dagens yngre publik. Varför äldre filmer anses vara ointressant mög kan man ju diskutera. Jag blir alltid förvånad när jag läser enkäter och folk ska nämna sin favoritfilm. I nio fall av tio, brukar de nämna en film med bara ett par år på nacken. Oavsett hur gammal den tillfrågade är. Det är som om filmhistorien börjar och slutar med “Sagan om ringen”-filmerna.

När jag skriver mina dvd-spalter, vill jag helst undvika att ta upp filmer som nyligen gått på bio och därmed redan recenserats här i tidningen. Med andra ord, jag föredrar filmer som släpps direkt på dvd och nysläpp av äldre filmer. Dessutom föredrar jag att skriva om filmer jag kan rekommendera, oavsett ålder och genre. En av de trevligaste aspekterna med dvd är att man får möjlighet att äldre filmer med starkt förbättrad bild och ljud.

Efter denna inledande utläggning, tar jag och plockar fram en hög filmer med en del år på nacken. Ibland när jag går på bio och ser en deckare, thriller eller actionfilm och retar mig på den menlöse, felklippte hjälten, kan jag sucka “Var är Steve McQueen när man behöver honom?” Nu vet jag var han är. Han finns på dvd. Nyligen släppte Warner en rad filmer med McQueen, en man som ibland kallades “The King of Cool”.

Steve McQueens mest kända film är “Bullitt” (1968), som nu finns tillgänglig i en special edition-utgåva. “Bullitt” är berömd för sin långa, avslutande biljakt – och den är egentligen den enda orsaken till att folk minns filmen. Som helhet är filmen inget speciellt; den känns som ett långt avsnitt av en tv-deckare. Med det inte sagt att “Bullitt” är dålig, den är klart underhållande, Lalo Schifrins musik är som vanligt utmärkt – och den har Steve McQueen i huvudrollen.

En tidig McQueen-film jag aldrig tidigare sett, är “Never so few” från 1959, och som hette “Attack i Burma” när den gick på bio. Det här är standardaction i andra världskrigsmiljö och det enda som utmärker filmen är den roliga rollistan: huvudrollerna innehas av Frank Sinatra och Peter Lawford – Steve McQueen fick hoppa in och ersätta Sammy Davis jr i vad som var tänkt att bli en Rat Pack-film. Bland övriga medverkande hittar vi Gina Lollobrigida, Charles Bronson, samt William “Falconetti” Smith i en minimal roll.

Att var och varannan människa verkar intressera sig för poker just nu har väl knappast undgått någon. Om man inte, som jag, är ohyggligt trött på alla trista pokerprogram på tv, kan man ta sig en titt på Norman Jewisons “The Cincinnati Kid” (1965) med Steve McQueen som kortspelare. Att filmen utspelar sig i New Orleans gör att den av naturliga skäl känns lite märklig att se. Motspelare är Edward G Robinson och Ann-Margret. Kanske är det lämpligare att välja “Tom Horn”, Steve McQueens näst sista film; den kom 1980, samma år han dog. Det här är en västern baserad på verkliga händelser och personer, och en helt okej film, även om McQueen är trött och märkt av sin cancer.

Men var är McQueens enligt mig bästa film, “Getaway – Rymmarna”? Den har hamnat lite på efterkälken, men släpps om ett par veckor. Glöm den usla och onödiga nyinspelningen från 1994 med Alec Baldwin och Kim Basinger, det tuffa originalet från 1972 är en mycket bra film, en av Sam Peckinpahs bästa. Manuset skrevs av Walter Hill och Quincy Jones gjorde musiken med Toots Thielemans på munspel. “Getaway” censurklipptes i Sverige och släpptes inte oklippt förrän 1998. Den kommande dvd:n är en Special Edition.

Låt mig nu ta ett hopp från en man av handling till en annan man av handling – Paolo Roberto. Det kan låta som hädelse att nämna Steve McQueen och Paolo Roberto i samma mening, och ja, det är det också – men nu har SF Video släppt Staffan Hildebrands “Stockholmsnatt” från 1987 på dvd. Filmen lanseras som en “kultfilm” och tja, på sätt och vis är den det – om än inte av de skäl Hildebrand själv hoppades på. “Stockholmsnatt” handlar om Robertos egen uppväxt som slagskämpen Kungen av Kungsan, och den drygt 50 minuter långa filmen är full av slagsmål. Men eftersom det var Staffan Hildebrand som stod bakom kameran, blev resultatet… Om vi säger så här: det finns en hel del övrigt att önska. Hildebrand är mest känd för sitt helfestliga pekoral “G – som i gemenskap” och “Stockholmsnatt” går i samma tradition. Det är budskap nerkörda i halsen, det är lustiga repliker som känns som hämtade ur “Anslagstavlan” på tv, och det är mest tok och knas, varvat med fajting.

“Stockholmsnatt” råkade ut för “A clockwork orange”-syndromet. Kubricks film var klart emot våld, men den uppfattades annorlunda av publiken, som tyckte att de häftigt klädda, våldsbenägna huvudpersonerna var coola. Engelska ungdomar klädde sig som gänget i “A clockwork orange” och gick runt och misshandlade folk, något som ledde till att Kubrick stoppade distributionen av filmen i England. Det dröjde fram till 1990-talet innan filmen åter blev tillgänglig. Orsaken till att “Stockholmsnatt” blev en framgång och fick ett kultfölje, berodde förstås på att 1980-talets ungdomar gillade de koreograferade slagsmålen. Budskapet struntade publiken blankt i. Åtminstone den tilltänkta målgruppen. Det brukar bli så när man gör “viktiga” filmer och filmskaparna förblindas av budskapen.

Liksom Staffan Hildebrands övriga filmer, är “Stockholmsnatt” en oerhört töntig film, men den funkar om man vill ha sig några elaka skratt. I filmen medverkar även Liam Norberg och Camilla Lundén, och dvd:n innehåller en hel del extramaterial, bland annat en nygjord dokumentär.

Om du nu inte vill se en massa gammalt mög den närmaste tiden, finns det en hel del nya filmer på nyhetshyllorna. Största titeln är Clint Eastwoods “Million Dollar Baby” (SF), och bredvid den kan man hitta “xXx2 – The next level” (SF), “Maskens återkomst” (SF), “Robotar” (SF), “Lilo & Stitch 2” (Buena Vista), “House of wax” (Warner), Wallanderfilmen “Bröderna” (SF) samt en samling med “Morden i Midsomer” (SF).

skriven 2005-09-09

Skriv ut sidan

Våra partners