Skönt gemyt på Sweden Rock gav mersmak

Annons

Bevistade som bekant Sweden Rock förra helgen. Det var första gången för min del, och jag ångrar mig knappast. För det här var en på många sätt angenäm upplevelse. Gemytligt, välorganiserat och varm stämning i största allmänhet präglade tillställningen trots att det initialt fina vädret stadigt blev sämre i takt med att temperaturen föll. Eller var det tvärtom?

I vilket fall som helst var gemenskapen slående. Jag vet inte om hård- och gubbrockare har en speciell attityd, men sällan har jag varit så mycket hej och du med individer jag inte känner. Det var tummen upp, glada tillrop och musiksnack mest hela tiden. Jag fick intrycket att intresset i allmänhet för det som spelades upp på scen var större än på andra festivaler där festandet ibland tenderar ta överhanden.

Kanske är det inbillning, men inte sjutton brukar folk bry sig så mycket om varandra och ha sådan koll på det musikaliska läget som på Sweden Rock. Visst, öl i mängder och medhavda fickpluntor är en viktig ingrediens här också, men få verkar bli så fulla att de inte uppmärksammar när en okänd medmänniska behöver eld eller missar favoritbandens konserter. Bilderna av Hultsfreds omtalade fritidsgårdsfylleri kryddad med misshandelsfall och någon enstaka våldtäkt var mycket långt borta om man säger så. Nej, jag är inte ute efter att dissa Smålandsfestivalen, så ni som blev upprörda nu kan bespara er besväret att skicka ett ilsket mail. Däremot är det ett faktum att besökarna på Sweden Rock ställer till med osannolikt lite strul jämfört med t.ex. just Hultsfredspubliken. Vilket säkerligen till stor del har att göra med Blekingebesökarnas mogna ålder. De har till skillnad från Hultsfredsglinen med ålderns rätt insett att där spriten går in går vettet ut. Åtminstone när det blir för mycket av det goda.

För mycket av det goda kan det däremot aldrig bli när det gäller musik. Tanken slog mig under min sejour på Sweden Rock. Jag kan helt enkelt inte få nog. Just när man tänker att, nä nu pallar jag inte mer kommer det något nytt att sätta öronen i. Efter dussinet år blir jag alltjämt entusiastisk när nya skivpaket dimper ner i brevinkastet. Sedan spelar det inte någon roll vilken stil eller genre det handlar om, jag är en sucker för det mesta. Ok, jag har svårt för death metal och megatechno. Men förutom det kan jag uppskatta allt från Barry Manilow till Metallica.

Jag vägrar att begränsa mig och köper så gott det nu går varken inskränkta kritikersågningar eller massiva reklamkampanjer, och det bör inte ni – kära läsare – heller göra. Se gärna ovanämnda källor som konsumentupplysning, men lita i första hand på er själva. I bästa fall skrapar ni ihop en bred smak där kontrasterna oftast kan ge lika stora kickar som själva musiken.

Natalie Imbruglias skönt sköra pop, Black Eyed Peas skamlöst kommersiella hip hop, Coldplays melankoliska arenarock, Hellacopters nya raka rock `n rollrökare, brittiska Turin Brakes själfyllda singer/songwriterpop, Suedesubstitutet Tears lyckade debut, Toby Keiths klassiska honky tonktonktongångar, Jars Of Clays starka mjukrotrock, Weezers nya lekfulla collegerökare , FM-legenderna Wetton/Downes pompösa återkomst och finska sensationerna Poet Of The Falls starka mix av U2 och 3 Doors Down är bara några av mina favoriter i den aktuella skivfloden. Ja, ni förstår säkert poängen. För även om ni mot förmodan skulle hata rubbet i denna uppräkning går det inte att komma ifrån att variationen är tämligen stor, och det är som bekant graden av denna som avgör hur rikt ert (musikliv blir i längen. Så hänge er, var nyfikna och botanisera. För man vet aldrig vad som väntar runt nästa musikaliska hörn.

skriven 2005-06-16

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners