Rockiga dokusåpor och gäspiga vardagsbilder med Britney

Annons

Visst är det något speciellt med dokusåpor i vilka artister får jönsa omkring i sin egen märkliga vardag och visa hur lika de är oss vanliga dödliga, men ändå inte. Bästa exemplet på detta är förstås The Osbournes med hela världens Ozzman i den givna huvudrollen. De flesta skrattar säkert gott åt den gamle Black Sabbath-frontmannens vedermödor med trotsiga brats och skitande hundar i centrum. Men för den som tittar under ytan är dessvärre tragiken lika påtaglig som komiken.

Samma sak kan knappast sägas om skildringen av Jessica Simpsons liv som nygift med fd. pojkbandssångaren Nick Lachey i Newlyweds. Här byggs istället hela konceptet upp kring Jessicas bimboimage, som tydligen till varje pris ska upprätthållas. Jag säger tydligen för själv tror jag inte alls på att blondinen är riktigt så lindrigt begåvad som hon framställs. Att hon inte har koll på innehållet i konserverna behöver inte tyda på annat än dålig allmänbildning.

Jessicas syrra Ashlee vill inte vara sämre, och har därför också begåvats med sin egen såpa. Vilket av allt att döma varit väldigt nyttigt för karriären. Om inte annat hjälpte den henne att sälja hela fem miljoner exemplar av debutalbumet bara hemma i USA.

Också har förstås Motley Crues bad boy Vince Neil gråtit ut och blivit bäste polare med rapparen MC Hammer i en såpa jag inte för mitt liv kan komma på namnet på just nu.

Detta är bara några exempel. Mer av samma lär vara på väg. På gott och ont får man väl säga. Å ena sidan är det förstås perverst roligt att kika in i artisternas smått bisarra tillvaro. Fast samtidigt tar såporna nästan helt bort fokus från musiken de en gång i tiden blev kända för. Om folk får upp ögonen för någon akt – det må vara en gammal eller ny – är det väl en välgärning. Då helgar på något vis trots allt ändå ändamålet medlen. Men det blir trist i längden när det bara handlar om att vi ska konsumera kändiskap för dess egen skull.

Självklart har dessa vardagssåpor med rockers och popsnören fått sin egen motsvarighet i paparazzins underbara värld. Jag kan tänka mig att alla i smygfotarbranschen jublar över att de inte nödvändigtvis behöver en skandalbild för att få ihop till hyran längre. Det räcker med att plåta Britney i närbutiken, Gwen Stefani på joggingtur eller varför inte J.Lo. i viloposition på stranden för att varenda skvallerblaska utan självaktning ska vilja publicera eländet.Ögonblicksbilder från idel ointressanta “världshändelser” kablas ut överallt som om var dag vore den sista, och marknaden är av allt att döma oändligt omättlig.

Det förstår man inte minst när man läser kvällstidningarnas artistintervjuer nuförtiden. Oftast går det inte att uppbringa ett uns av substans i texterna längre. Musiken är i sammanhanget bara en onödig bisak. Utgångspunkten är istället att snoka upp en skandal eller tragedi att skriva om. Finns inget aktuellt av den varan duger det med gamla knarkförsyndelser eller något liknande som kan ältas på nytt. Dessvärre uppstår problem om artisten ifråga är en renodlad musiknörd eller bara är fläckfri i största allmänhet. Då är han eller hon inte intressanta för tabloidpressen oavsett hur talangfulla de är. För i sådana här mediala sammanhang är det uppenbarligen närmast en belastning att vara en schysst individ som lever för musiken, och inte tror på ett destruktivt leverne. Bedrövligt är bara förnamnet. Men jag antar att vi har den rock/nöjessjournalistik vi förtjänar. Eller också underskattar tidningsutgivarna bara sin läsekrets gravt när de underlåter att berätta något som helst relevant om, låt säga Mariah Careys senaste platta, men gärna gottar sig i rykten om sammanbrott och antydningar om eventuella skönhetsoperationer.

skriven 2005-03-10

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners