Om att prioritera en rockkaka framför en Grammisgala

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Så har det varit Grammisjippo igen. Själv såg jag dock inte spektaklet live själv eftersom jag avnjöt opretentiöst skojiga Cake på andra sidan sundet samma kväll. Men i vanlig ordning var det väl ingen större förlust. Svenska galor brukar inte direkt vara några höjdare. Om Guldbaggeutdelningen är ett stelt sömnpiller så ter sig Grammisditon oftast mest bara pinsam när våra lokala “storheter” tror sig leka världsstjärnor genom att tramsa på fyllan eller se uttråkade ut.

Vilka som gick hem med priser har dock inte kunnat undgå mig. The Hives var kvällens stora vinnare, och kunde gå hem med fyra statyetter, inklusive den för årets artist. Lite förutsägbart, får man väl säga. Men definitivt musikpolitiskt korrekt med tanke på det hämningslösa beröm Pelle & Co fick förra året. För egen del har jag svårt att förstå fascinationen. Det är för all del inget fel med attitydstinn rock `n roll, men i mina ögon krävs det mer i längden än stirriga sparka röv framträdanden och matchande retrokostymer för att håva in ändlöst överskattande formuleringar.

Nästan lika väntade som The Hives plaketter var Marit Bergmans vinster, och jag kan inte direkt påstå att jag jublade även om hon – det ska erkännas – utvecklats en hel del på senaste plattan. Fast för min del hade Anna Ternheim gärna fått snuva henne på sina två Grammisar i kategorierna Årets kvinnliga artist respektive Årets kompositör. Hennes melankoliska singer/songwriting ligger mig definitivt varmare om hjärtar än Marits alster.

Sedan kändes Gyllene Tiders popgruppsgrammis lite väl dammig. Visst, välförtjänt var den för all del. Men lite uppmuntran till Alcazar hade inte varit helt fel. Glamourbristen i detta grådaskiga land är akut men det har denna smått oemotståndliga diskogrupp sett till att råda bot på.

Roligast denna kväll var det faktum att Christian Walz fick ett erkännande till slut. Det var han värd. Hans album Paint By Numbers vimlar av starka poplåtar som mycket väl borde kunna slå internationellt.

Sedan trodde väl inte någon på fullt allvar att Europe skulle ta hem hårdrockskategorin. Det hade väl varit för genant om ett gammalt pudelband fått vinna mot den samtida eliten så här femton år efter storhetstiden.

På tal om gammal hårdrocksnostalgi, så är det snart dags för återförenade Judas Priest att ta över Valbyhallen i Köpenhamn. Den 23:e denna månad smäller det. Dags att rota fram nitarmbanden med andra ord. Fast årets första arenakonsert för undertecknads del går av stapeln redan nästa vecka. På onsdag drar Athens stoltheter R.E.M. in på Forum i samma stad. Be there or be square, eller något ditåt.

Också behöver man inte vara professor för att räkna ut att veckans mest utskällda release kommer att vara 3 Doors Downs Seventeen Days. Men alla ni som liksom yours truly uppskattar ett klassiskt kvalitetstyngt amerikanskt radiorocksound bör omgående besöka närmaste CD-månglare.

För övrigt bör momsen på CD-skivor självklart sänkas till samma låga nivå som bokmomsen.

skriven 2005-02-09