En usel BLUEBERRY, en spökande mobil och en dokumentär om indieporr

Ibland kan jag hamna i livliga diskussioner med vänner och kollegor om Stanley Kubricks “The Shining.” Jag tillhör nämligen de där tre personerna som inte gillar “The Shining.” Nej, det är i och för sig ingen dålig film, men jag blev arg när jag såg den. Jag var något för ung för att se den på bio 1980, och eftersom jag spenderade en stor del av 80-talet med att läsa Stephen King-romaner, hann jag läsa “Varsel,” som filmen bygger på, innan jag slutligen hyrde och såg “The Shining.” Förutom att Jack Nicholson är helt fel i huvudrollen (han ser galen ut redan från början), hade Kubrick ändrat på bokens tema helt och hållet. Jag blev vred.

Om man nu ska filmatisera till exempel ett litterärt verk, är det oftast nödvändigt att ändra lite här och var – men jag förstår inte varför man gör grava ändringar. Är det inte bättre att skriva en helt ny historia istället?

Men det finns betydligt värre exempel. Som till exempel “Blueberry” (Scanbox), som släpptes häromdagen. Jag nämnde den som hastigast i min nyårskrönika, och skrev att filmen var en av förra årets största floppar i Frankrike. Jag förstår varför.

Kavallerilöjtnant Mike Blueberry skapades för över fyrtio år sedan av Jean-Michel Charlier och tecknaren Jean Giraud. Denna tecknade serie anses vara världens bästa westernserie, och det är inte för inte. Den är ytterst vältecknad, välskriven och spännande. Vad som gör den än mer intressant, är att den – till skillnad från europeiska westernfilmer – påminner om John Fords maffiga filmer. Det är lite kul, eftersom den, enligt mig, bästa amerikanska westernserien; Jonah Hex, är kraftigt inspirerad av italienska westerns.

Det har pratats om en filmatisering av Blueberry i tjugo år. För femton år sedan var det meningen att Walter Hill skulle göra filmen. Av det blev det inget, Hill gjorde istället “Geronimo,” en film som faktiskt känns som en lätt maskerad Blueberry. När nu Blueberryfilmen slutligen gjorts, blev det fransmannen Jan Kounen som regisserade.
Kounen är en kul kille och han har tidigare gjort den på sin tid omdiskuterade actionfilmen “Dobermann,” som gjorde stjärnor av Vincent Cassel och Monica Bellucci.

Men nu har han gjort en riktigt, riktigt dålig film. “Blueberry” har nämligen inget med serien att göra. Filmen skulle lika gärna kunna heta “Åke Bengtsson.” Filmfotot är det inget fel på, och det figurerar många kända ansikten: Michael Madsen, Juliette Lewis och hennes far Geoffrey, Ernest Borgnine, Eddie Izzard…

Blueberry själv spelas av Vincent Cassel. Jag gillar Cassel, men han är ju fransman! För att motivera Cassels märkliga dialekt – texasaccent med fransk brytning – har man sett till att han kommer från den fransktalande delen av Louisiana. Löjtnant är han inte heller, han har gått och blivit marshal, vilket han bara var i ett fåtal album.

Filmen bygger löst – diarrélöst – på albumsviten om Prosit Luckners guld. Men denna handling upptar bara en bråkdel av speltiden. Jan Kounen är nämligen intresserad av shamanism, och därför utspelar sig större delen av filmen bland indianer, där Blueberry sitter och knarkar loss och hallucinerar. Det blir en faslig massa datorgenererade hallucinationer, absolut inget annat, och om man älskar westerns i allmänhet och Blueberry i synnerhet, blir man fly förbannad. Varför gjorde man så här? Vem utanför Amsterdams coffeeshops är intresserad av sådant här? Extra märkligt är det, eftersom albumen om löjtnant Blueberry är väldigt tacksamma att filmatisera. När Jean Giraud tecknar flummiga science fiction-serier, kallar han sig Moebius. Kounen verkar vara mer inspirerad av Moebius än av Giraud. En hel skiva med bonusmaterial får man. Intressantast på den är en intervju med Jean Giraud. Jean-Michel Charlier är död sedan länge.

Nu håller jag tummarna och hoppas att den kommande filmatiseringen av Frank Millers “Sin City” blir lyckad. För regin står Robert Rodriguez och Miller själv. Trailern är otroligt läcker, men man vet ju aldrig…

J-Horror vågen går vidare. J:et står för Japan. Takashi Miikes “One Missed Call” (Sandrew Metronome) fick svensk biodistribution, men den nådde aldrig våra civiliserade trakter.

Takashi Miike är känd för att göra sjuka filmer för sjuka människor; “Dead or Alive,” “Ichi the Killer” med flera, filmer som vältrar sig i ultravåld, perversioner, griserier och märklig humor. “One Missed Call” är dock en betydligt bredare film, jag skulle gissa att det är Miikes mest publikvänliga film; en kuslig spökhistoria i samma tradition som “Ringu.”

Här är det en mobiltelefon som spökar. Människor blir uppringda av sig själva från framtiden, och det som hörs i luren, är det sista man säger innan man dör. Tjejen i huvudrollen får förstås ett sådant här samtal. Vad kommer att hända? I vanlig ordning figurerar här en spökflicka med långt, svart hår.

Filmen är aningen för lång och bitvis blir det lite småtöntigt, och jag gillar inte heller att det är lite för mycket effekter. Men som helhet är det här en kuslig liten film, här finns ett par scener som garanterat skickar kalla kårar längs ryggraden.

Förra veckan skrev jag här i tidningen att vissa kallar “Borta med vinden” den mest framgångsrika independentfilmen, det vill säga en oboroende produktion, gjord utanför de stora bolagens studior. Jag diskuterade detta med en kollega häromdagen, efter att ha läst ett antal rapporter från den nu aktuella Sundancefestivalen.
Numera kan termen “independentfilm” innebära nästan vad som helst. Om Warner gör en lågbudgetfilm om fem 25-åringar som sitter på ett fikoch namedroppar rockmusiker, kan det kallas independentfilm. Termen har blivit en genre, ungefär som “B-film.”

Det verkar som om det är tre filmer som slåss om titeln mest framgångsrika independentfilm. Dels är det nyss nämnda “Borta med vinden.” Dels är det John Carpenters “All helgons blodiga natt.” I dagarna har amerikansk filmpress recenserat Sundancevisade dokumentären “Inside Deep Throat,” som handlar om den legendariska porrfilmen “Långt ner i halsen.” I stort sett samtliga recensioner och artiklar om dokumentären, har omnämnt “Långt ner i halsen” som världens mest framgångsrika independentfilm. Det är möjligt att det är så. Eftersom det handlar om en porrfilm, räknas den liksom inte. Jag vet inte när “Inside Deep Throat” får svensk premiär, men recensionerna har varit mycket goda. Återigen är en bra dokumentärfilm på väg till biograferna!

skriven 2005-01-28

Skriv ut sidan

Våra partners