Oldfield, De Burgh, Westlife och den bestulna, krisande skivbranschen

Annons

Mike Oldfield var bara tjugo när han geniförklarades för sin megasäljande symfoniplatta Tubular Bells för trettioett år sedan. Själv har jag aldrig haft något särskilt personligt förhållande till honom även om det står ett antal av hans senare album hemma i hyllan. Men samlings-DVD:n Elements gör mig onekligen nyfiken på mer från denne mångsidige gitarrist. Variationen är slående , och här får man följa karriären i kronologisk ordning från genombrottet med Tubular Bells (Part I) via folky tongångar à la Portsmouth till dansgolvsvältaren Guilty och rena pophits som Moonlight Shadow och To France. Att sedan en del av videorna är mer än en aning daterade får man ta.

Vi fortsätter på det musikpolitiskt inkorrekta spåret, och pushar för Chris De Burgh. För de flesta är han mest känd som mannen bakom Lady In Red, men irländaren har en nästan ändlös radda hits i skiftande stilar på sitt samvete. Kolla därför gärna in den nya opluggade liveupptagningen The Road To Nowhere från i våras som introduktion. Men komplettera gärna med lastgamla samlingsplattan Best Moves för att få koll på hans tidigare, betydligt mer episka produktion.

Westlife må fortfarande vara störst på pojkbandsmarknaden, men personligen har jag aldrig förstått varför. Irländarna har aldrig nått upp i samma kvalitativa nivå som ett Backstreet Boys i högform. Eller för den delen Blue. De engelska gossarna är både aktuella på CD och DVD med sin Best Of just nu, och det är knappast någon överdrift att hävda att de överträffar sina betydligt mer mesiga konkurrenter på alla punkter.

Sedan måste jag erkänna att jag totalt tappade bort Jamelia i hanteringen när hennes andra platta Thank You släpptes i våras. Detta slår mig när jag kollar in hennes gig-DVD med samma titel. Här visar sig nämligen denna tjugotreåriga tjej från sin bästa, mest popiga sida, och ger ännu en gång en skön bekräftelse på varför brittisk r & b oftast är roligare än amerikansk för tillfället.

Slutligen läser jag i den ledande kvällsblaskan att hälften av alla anställda på våra svenska skivbolag fått kicken på bara fem år. Branschen blöder, och den största boven är naturligtvis stölderna via internet. Det är faktum att detta i förlängningen kommer att innebära att nya talanger kommer att förbli oupptäckta, och det är rent ut sagt för j-vligt. Så visa solidariet, och köp eller ladda ner de skivor du verkligen vill ha lagligt. Dagens artister får nämligen inte bara lön för sin möda, de hjälper i praktiken till att betala för kommande satsningar också. Alla är vi således en del av det eviga musikaliska kretsloppet. Ja, ni förstår säkert situationens allvar, och därför tillönskas ni härmed en god jul.

Det gör däremot inte regeringen, som hittills visat en skamlös flathet och låt gåattityd mot nättjyvarna, och därmed hjälpt till att underminera det svenska musikundret å det grövsta. Skämmas, borde alla ansvariga.

skriven 2004-12-16

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners