Den nya gothvågen knockar mig

Annons

Evanescence, Nightwish och nu senast Within Temptation, vars nya album The Silent Force släpptes förra veckan . Listan blir bara längre och längre. Goth metal har slagit igenom på allvar, och inte mig emot. Jag är en sucker för kombinationen av melodiöst, pampigt och tunga riff. Frågan är bara varför allt händer nu. Själv undrar jag om inte en del av förklaringen ligger i att folk börjar tröttna på garagetrenden. Obegripligt överskattade band som Strokes, White Stripes och Hives har garanterat nått sin peak nu även om de förmodligen kommer att leva i hyfsad välmåga ett bra tag till. Fast vill du har röj kolla in sydstatsslynglarna i Kings Of Leon då istället. På deras “tvåa” finns om inte annat fräschören kvar.

Fräschör är väl inte det första man tänker på när Elton Johns och Rod Stewarts namn dyker upp i tankarna. Fast på äldre dar har dessa båda rockinstitutioner valt två helt vitt skilda karriärspår. För medan Elton på Peachtree Road försöker få oss att glömma en del av sina drogrusiga hastverk från de två närmast föregående decennierna genom att gå tillbaka till ungdomens sjuttiotal fortsätter gamle Roddan för tredje gången att botanisera bland de tunga klassikerna i The Great American Songbook. Föga förvånande har båda herrarna blivit kritiserade för sina tilltag – kan det handla om åldersrasism? – men på något sätt tycker jag ändå de är värda all heder för att de tagit tag i sina (musik)liv och börjat om från början.

Börjat om från början har knappast Sarah Brightman och flickorna i stråkkvartetten Bond gjort. Däremot rynkar de klassiska kritikerna på näsan åt dem medan rockskribenterna mest bara ignorerar så gott det går. Själv svär jag som bekant mer än gärna i kyrkan och därför avnjuter jag inte sällan denna läckra mix av pop, musical, pomprock, new age och klassiskt. Smakfull blandning eller skamlös plundring av musikskatten? Ja, säg det. Men skönt bra är det hur som helst.

Samma sak kan sägas om Michael W. Smith. Nya Healing Rain måste vara denne mångmiljonsäljande amerikans bästa alster sedan storhetstiden för tio år sedan. Soulbestänkt vuxenpop när den är som bäst, helt enkelt. Lika vuxen är Martin Stenmarck på sin nya platta Think Of Me. Bra låtmaterial och fina sånginsatser över hela linjen. Låt oss bara hoppas att helheten andas lite mer personlig tyngd nästa gång.

Slutligen ska här i denna lika fullmatade som musikalpolitiskt inkorrekta krönika pushas för gamle Survivorgitarristen Jim Peteriks senaste projekt Pride Of Lions. Vi talar naturligtvis om lysande FM-rock här. 80-talet lever, således. Något svenska Blank säkert håller med om. U2 influenserna på lovande debuten Heronomous är i alla fall svåra att undgå öven om sneglingarna på Coldplay och Travis också är tydliga.

skriven 2004-11-23

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners