Om en Ugglas återkomst, Mariann och Berts irrläror

Annons

Magnus Uggla är tillbaka, och det är ju kul. För mannen är förstås lika trallig och dräpande personlig som vanligt på Den tatuerade generationen även om låtbyggena sviktar här och var. Men börjar inte häcklandet bli väl bundet till sin tid nu? Bingo Rimér och Bachelorette må vara heta företeelser idag, men om tio är det nog få som minns dem. Fast det behöver knappast Ugglan själv bry sig om. Genom åren har han prånglat ut hela tre miljoner plattor, och behöver följaktligen inte oroa sig för att folk ska tröttna. För det gör dom ju uppenbarligen inte. Klövern fortsätter säkert ramla in i oförminskad takt även den här gången.

Det gör den säkert hemma hos den sedan länge pensionsfärdige, men enormt vitale Ove Thörnqvist också. Särskilt som han sedan länge valt att bo i soliga Spanien. Good for him, tycker jag. Men den gamle specerihandlaren Bert Karlsson ondgjorde sig över detta faktum i ett helfånigt inlägg på den största kvällstidningens debattsida nyligen. För visst var det för j-vligt att Ove kunde få det årliga Cornelisstipendiet trots att han är “skattesmitare”. Patetiskt, är ordet. Jag trodde att priset var baserat på meriter, inte på var man valt att bo.

På tal om Bert, så är hans fd. Fame Factorydeltagare Anders Johansson acceptabel på sitt svåra andra album. Men tyvärr är det som vanligt svårt att skaka av sig känslan att Mariannfabriken jobbar på tok för mycket enligt löpande bandprincipen. Ingenting verkar någonsin få komma naturligt.

Fast Norrlands egen Elvis, Brolle Jr. hade åtminstone vett att hoppa av sitt Popstarståg redan på sin audition.. Därmed inte sagt att andra plattan Paradise Will Wait är hellyckat, men ett steg i rätt riktning är det hur som helst.

När punkare blir halvgamla blir de pretentiösa. Men Good Charlotte är inte ens det, så varför ens försöka stava till ordet temaalbum. Det är rena kamikazebeteendet för att uttrycka det milt. Fast ärligt talat förstår jag inte de massiva sågningarna av The Chronicles Of Life And Death. Visst punkkänslan och den ungdomliga charmen är borta. Men låtmaterialet håller faktiskt högre klass än på föregångaren.

På tal om hög klass. Nightwish knockade mig verkligen på Baltiskan. Nu vet jag att symfonisk metal regerar. På konsertfronten härnäst väntar dock helsköna Anastacia och comebackande Europe i Köpenhamn nästa vecka.

Slutligen; är det fler än jag som tycker synd om David Knopfler. Trots det ena starka albumet efter det andra verkar ingen bry sig om Marks brorsa. Ge mannen en chans, och börja med nya verket Ship Of Dreams.

Starkast på CD just nu.
Bryan Adams, Room Service – Alla kastar skit på kanadicken Adams, men nu är han tillbaka i det jeansdoftande rocklandet igen efter alla filmäventyr.
Duran Duran, Astronaut – Originalsättningen är sams igen efter
arton år, vuxnare, gedignare och fria från 80-talets sanslösa
drogrus.
Embrace, Out Of Nothing – Långt innan Coldplay fanns Embrace, och gammal är alltjämt äldst. Eller något ditåt.
Green Day, American Idiot – Oväntat lyckat försök att förena punk med rockopera. Modigt av Billie Joe och grabbarna.
Killers, Hot Fuss – Skojigt botaniserande i den 80-talsbaserade musiklådan. U2-gitarrerna och Duran Duransyntarna är bara början.
Shaznay Lewis, Open – Skön brittisk soul-pop-lättfunk-r & b från den
enda seriösa medlemmen i gamla avsomnade All Saints.
Tim McGraw, Live Like You Were Dying – Countryns megastar har
vuxit upp. Mognare och bättre än så här har han nog aldrig låtit.
Negative, Sweet & Deceitful – Finskt helskön melodisk arenarock
någonstans mellan Him och The Rasmus.
R.E.M., Around The Sun – Något rockande á la Monster lär vi inte få
höra igen från Athens stoltheter, men frågan är om jag bryr mig.
The Stills, Logic WIll Break Your Heart – Melankolin skvallrar om ett
Coldplay eller Keane med gitarren i centrum.
Yellowcard, Ocean Avenue – Ungdomligt solig punkpop att bli glad
av i höstkylan.

skriven 2004-10-14

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners