SPIDER-MAN 2

Annons

FAKTA
Regi: Sam Raimi
I rollerna: Tobey Maguire, Kirsten Dunst, Alfred Molina, James Franco, Rosemary Harris

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2004-07-07

Sommarens blockbuster är här, Spider-Man 2 dess namn och det är en film som verkligen inte kan anklagas för att frångå sitt eget vinnande koncept från den första delen. Och äntligen går det upp för artikelförfattaren vad “same, same, but different” innebär.

Efter att ha sett Sam Raimis ”Spider-Man” 2002 var jag beredd att ranka den som den bästa serietidningsadaption som gjorts och dessutom som en riktigt bra film. Efter att sett om den ett antal gånger på DVD, senast timmarna före förhandsvisningen av ”Spider-Man 2”, har jag reviderat min uppfattning lite. Visst, det är nog fortfarande den “serietidningsfilm” som fångar sin förlagas själ bäst av de som står till buds, men det finns en hel del som åtminstone skrivaren av dessa rader skulle ändrat på.

Först och främst valet av huvudrollsinnehavare. Tobey Maguire må se helt perfekt ut i spindelmansdräkt, men som Peter Parker är han helt värdelös. Peter Parker må vara lite blyg, klumpig, tillbakadragen med mera, men absolut inte helt nollställd. Och såg han frånvarande ut i “ettan”, ska vi bara inte tala om uppföljaren.

Så vem skulle man valt istället? Ja, det är naturligtvis svårt att säga, men en lite mindre bulkig Matt Damon tror jag exempelvis inte hade gjort sämre ifrån sig. Och kanske till och med tillfört rollen lite sex-appeal.

Sedan har vi Mary Jane. I Steve Ditkos förlaga rörde det sig om klart ärtig sak, i Kirsten Dunsts version vandrar tankarna till amerikaner boende i husvagnar (det finns något som heter kam och som är till för att få fason på håret). Som aktris står hon Maguire inte långt efter.

Tyckte inte heller att Willem Dafoe var speciellt kul (hittar inte in i rollen) och hans Plåtniklas-kostym till Green Goblin-dräkt; nej, den är bara nej, nej.

Om vi ska övergå till den dagsaktuella filmen får vi mer av den vara vi erhöll i Raimis första försök. Sommarens skurk heter Doc Ock (gestaltad av Alfred Molina – ett klart lyft) och är också en dubbelnatur. Spideys svingande är sig likt, vi har åter ett brinnande hus och en balscen, fotograf Parker står än en gång med halvöppen mun och ser på när annan ung man uppvaktar Mary Jane, Spidey kastar sig än en gång ut efter människor som är på väg att falla ner från höga byggnader. Redaktör Jameson gastar på som vanligt på sitt överspelande vis, Spidey får sin dräkt söndersliten i strimlor, Spidey får folkets stöd när det verkligen gäller, ja, de flesta scener känns mer eller mindre igen. Det är bara lite mer av varan. Eller mycket mer om man så vill.

I mitt andra hemland Filippinerna säger man ofta “same, same, but different” när man vill beskriva något. I mina öron har detta alltid framstått som något väldigt motsägelsefullt, hur kan det vara samma samtidigt som det är olikt? Efter visningen av ”Spider-Man 2” förstår jag precis vad de menar!

Föregångaren fick utstå mycket spott och spe för att innehålla taskiga datoranimeringar. Tyckte ni så, lär ni inte finna det nya verket som någon större förbättring. Själv har jag inga som helst problem med denna aspekt. Tycker “flygningarna” mellan byggnaderna är hur läckra som helst och dessutom helt i serietidningens anda. Lite sämre beställt är det på “slagsmålssidan”; lite väl ryckigt à la Ray Harryhausen emellanåt, men någon katastrof rör det sig alls inte om.

Så har vi inget nytt att komma med? Ja, den stora skillnaden är väl att medan Spider-Man i “ettan” fann sina superkrafter, så är han i “tvåan” på väg att förlora dem. På grund av existentiell ångest och kärleksbekymmer. Riktigt kul är det när spindelkletet han brukar spruta ut ur sina handleder plötsligt bara inte kommer och han faller handlöst. Impotens har aldrig skildrats bättre i bildspråk.

Sedan har vi som sagt Doc Ock; engelsmannen Alfred Molina som galen vetenskapsman med jättelika tentakler av Alien-natur till armar. Han är bra, även om inte heller denna figur tillåts utvecklas mer än ytligt. Den i dubbel bemärkelse mörka slutuppgörelsen med Green Goblin ersätts här av en inte helt lika tråkig. Men nästan.

Dock, summa summarum, ”Spider-Man 2” är ingen dålig film. Tvärtom. Tycker nog faktiskt bättre om denna än den förra. Och den publik den i första hand vänder sig till, lär knappast bli besvikna. Det här är en serietidningsfilm av gott märke.

”Spider-Man 3” mer än antyds. Låt oss hålla tummarna för att filmteamet stegrar sig ytterligare ett snäpp. I så fall skulle vi i sammanhanget kanske till och med kunna tala om en fempoängare om något år.

Skriven 2004-07-07

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners