MIRACLE

Annons

FAKTA
Regi: Gavin O'Connor
I rollerna: Kurt Russell, Patricia Clarkson, Noah Emmerich

BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2004-06-18

Forumets recensent minns det, nästan, som igår. Natten då ett gäng amerikanska collegekids betvingade den ryska björnen i ishockey. I en ganska annorlunda värld för hela 24 år sedan.

Det går faktiskt inte att uttrycka det så väldigt mycket annorlunda, det var helt klart ett mirakel, ett under som de som upplevde det lär bära med sig länge, länge – kanske så länge de lever. Klart att en dylik underdog-historia måste ha utövat sin lockelse på Hollywood. Men kan fiktionen överträffa verkligheten? Eller ens mäta sig med den?

Jag minns det nästan som igår. Det var jag och tvillingbröderna Pappila, Staffan och Johan, ut ur taxin, inga brudar, kylig februarinatt, det måste ha varit en fredag eller lördag, vi hade just kommit hem från någonstans, ett diskotek antagligen, Centric i Åhus troligtvis, eller Frimus i Kristianstad kanske. Huset var nästan tomt, brödernas föräldrar var inte hemma, bara ytterligare en bror, en lillebror. Ja, så liten var han väl i och för sig kanske inte, men den då 16-årige Petter var åtminstone smal som en räka, inte mycket fett på dessa bröder inte. Minnen, minnen…

Det var fortfarande någon timma kvar till match, så vi värmde upp med lite handbollsstraffläggning i hallen som utmynnade i tvättstugan. När väl domaren blåste till spel i TV:n var vi lite småslaka. För mycket vin, för mycket idrott… Det skulle nog inte vara några större problem att slockna i soffan…

Men…så fick vi vara med om det omöjliga och ju längre matchen pågick, desto mer klarvakna och upprymda blev vi, ja, rent saliga, detta var något av det häftigaste vi upplevt i våra relativt unga liv (det går inte att jämföra informationsflödet idag med det stillsamma tidiga 80-talets). Vad som utspelades på TV-skärmen framför våra ögon var ju ren science-fiction, det var så overkligt, det var omöjligt, det kunde bara inte hända. Men det gjorde det! Det gjorde det!

Ja, mina vänner, det där var – och är fortfarande – verkligen några oförglömliga timmar…

Klipp. Över till nutid. Disney vill göra uppbygglig sportfilm för hela familjen. Ja, det är samma Disney som bojkottar icke-uppbygglig samhällskritik (läs: Michael Moores senaste). Disney väljer att gå tillbaks till OS i Lake Placid 1980 – då allt var så mycket enklare, då det var svart mot vitt, USA (och hela västvärlden) mot kommunisterna, USA mot “ondskans imperium”. Disney producerar ”Miracle”.

Man väljer alltså en bra story. Men bortser från att de flesta sportentusiaster nog känner till den, varför speltiden på 2 timmar och 15 minuter och en färd mot ett givet mål känns som ett mindre hjärnsläpp. Och om man mot förmodan lyckas locka in de okunniga, är då inte titeln ”Miracle” lite väl avslöjande?

Kardinalfel nummer ett blir såväl tiden som titeln.

Det rör sig alltså, om det nu undgått någon, om det amerikanska ishockeylagets möte med det sovjetiska maskineriet i OS-turneringen i Lake Placid 1980. Det var på den tiden då det vältrimmade sovjetiska laget inte gick att rubba. De hade dominerat världshockeyn i 20 år och släppte sällan en poäng från sig, tvärtom de brukade piska lag som Sverige med 10 – 0 när det så behövdes. Men vi – västvärlden – levde alla på hoppet, att idag, just idag, skulle vändningen komma. Och det gjorde den. Och det var ett gäng amerikanska ungdomar som stod för den.

En lite sällsam man vid namn Herb Brooks, i filmen porträtterad av Kurt Russell, var, 20 år innan filmen utspelas, själv på väg att hamna i det amerikanska team som 1960 vann olympiskt guld i ishockey (i Squaw Valley, USA), men gallrades bort i sista stund. Detta sitter givetvis som en vagel i ögat när han nu, 1980, får chansen att coacha ett gäng collegekillar i 20-årsåldern. Brooks är en besatt människa, besatt av kärleken till spelet, och säkerligen också av revansch. Mannen tycks inte sky några medel i kampen att nå den där efterlängtade guldmedaljen han själv aldrig fick när det begav sig. Familjen försakas och hans “soldater” på isen tycks drillas in i absurdum (eller åtminstone lika mycket som de sovjetiska iskrigarna). Men innerst inne anas självfallet ett hjärta av guld – är det en amerikansk tränare så är det.

Amerikanska kritiker lär ha älskat denna film, själv ställer jag mig definitivt i den andra ringhörnan. Kurt Russell är helt ok, hans sammanbitenhet går igenom duken, däremot är resten av ensamblen pinsamt sketchigt presenterad. Trots den alldeles för tilltagna speltiden lyckas man inte ge spelarna några som helst personligheter. En kille har förvisso tankarna hos familjen och sin i cancer döende moder och kan därför inte alltid koncentrera sig på träningarna, och en kedja kallas Coneheads, eftersom dom är lite “konstiga”. Vari deras konstigheter består framgår aldrig, om man nu inte tycker det är konstigt att om tre killar kallas in till coachen och de på tilltal svarar artigt men lite i mun på varandra…?

Och Brooks’ andretränare, Craig Patrick (gestaltad av Noah Emmerich), får mest blåsa i pipa i närbild 75 gånger och se bekymrad ut när Brooks är för tuff mot grabbarna. Nej, det där referatet är riktigt uselt.

Inte mycket till karaktärsbeskrivning när man har 2 timmar och 15 minuter till buds. Vilket är lika med kardinalfel nummer två.

På plussidan bör man emellertid nämna att man tycks varit riktigt duktiga beträffande researchen och detaljer. 70-/80-talsfrisyrerna är perfekta, de fula rutiga kavajerna och byxorna ävenså, norrmän pratar norska och ryssar pratar ryska (tror jag åtminstone), rätt namn och dräkter på det svenska OS-laget, med mera. En liten applåd.

För diggare av sportfilm kan ”Miracle” kanske vara något, för den totalt (av sport) ointresserade flickvännen absolut ingenting, för den genomsnittlige biobesökaren: Spara pengarna! Detta är länge alldeles för segt, och hela tiden alldeles för amerikanskt.

Verkligheten överträffar med andra ord ånyo dikten. Åtminstone hade undertecknad det klart roligare den där kalla februarinatten för hundra år sedan i Pappilas hus, jämfört med veckans sittning i biofåtöljen.

Du läsare, må tro att det har med åldern att göra, men det tror inte jag.

Vågar du satsa dina cirka 80 spänn på att jag har fel?

P.S. Ni undrar kanske om någon av de då så framgångsrika 20-åringarna lyckades som hockeyspelare efter OS i Lake Placid? Nej, inte speciellt. Ingen, utöver Mark Johnson (ynglingen som chockade Sovjet 2 gånger i den beryktade semifinalen), som upplevde en hyfsat framgångsrik karriär i NHL tills för bara för några år sedan, gjorde någonsin något större väsen av sig i hockeykretsar. De flesta blev dock enligt eftertexterna framgångsrika egenföretagare. That’s America! D.S.

P.S.S. Verklighetens Herb Brooks dog, innan han fick uppleva Disneys hyllning, i en bilolycka förra året, 66 år gammal. D.S.

Skriven 2004-06-18

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners