Kvinnor i långa banor och en osnuten miljöpartist på krigsstigen

Annons

Säga vad man vill, men rock/popåret hittills har tillhört kvinnorna. Från mjukisar som Norah Jones och fransyskan Patricia Kaas via arenarock med Melissa Etheridge till fd. Holekollegorna Courtney Love och Melissa Auf der Maur har det varit tjejer för nästan hela slanten. Och här kommer en till. Jag är nämligen helsåld på Sarah McLachlans nya album, det första på sex långa år. För Afterglow är helt enkelt inget annat än lysande personlig drömlik och melodistark singer/songwriterpop full av hjärta och innerlighet. Köp nu. Svenska Monica Starcks färska andra album Desert Flower håller väl inte riktigt samma klass, men fans av låtskrivarpop någonstans mellan Zelmani och Miskowsky borde definitivt ge den här duktiga damen en chans.

Sedan kan jag inte för mitt liv förstå varför RHCP-gitarristen John Frusciantes nya soloutflykt Shadows Collide With People blivit så hånad. Vad sjutton, det här ju en rätt skön bakåtlutad skapelse med popiga förtecken, tänkte jag förnöjt medan den snurrade i CD:n. Då har jag betydligt lättare att förstå om svenska Spin Gallerys debut Standing Tall råkar illa ut. På gästlistan figurerar amerikanska studionissar som David Foster, Randy Goodrum och Michael Thompson, och bara det är väl anledning nog för somliga att plocka fram stora motorsågen. Dessutom är det liksom inte politiskt korrekt att ge goda vitsord till ett band som så uppenbart har 80-talets westcoastmaffia som ideal. Själv tycker jag dock det låter imponerande. Stämsången regerar, minst sagt. Ett annat fräscht band som imponerar är amerikanska Maroon 5. Deras Songs About Jane skulle kunna beskrivas som soulig poprock som passar bäst för den intima klubbscenen utan att för den sakens skull vara malplacerad på sportarenan.

För övrigt är det inte utan att det är lite kul att en mångsysslande Malmöbo kan leka låtsastysk av 80-talssnitt och lägga sig etta på singellistan genom att sjunga en nonsenstext om köttsliga lustar. “You touch my tralala, my ding ding dong” är ju en helt genialisk om än inte särskilt djupsinnig textrad som borde klara de flesta censurglada överförmyndares granskning runt om i radiovärlden. Naturligtvis beklagar sig popgurun på den största kvällstidningen indignerat över att det går så bra för Günther och hans Sunshine Girls. Men det gör ju faktiskt bara det hela ännu roligare.

Också har det gjorts en stor affär att E-Type förlustat sig på porrklubb för att fira den välförtjänta framgången i Melodifestivalen. Men so what, vem bryr sig? Till skillnad från vår store statsman Björn Rosengren fattade han åtminstone vilken typ av etablissemang han besökte, och det var ju ett steg i rätt riktning.

På tal om Melodifestivalen så har den allerstädes närvarande miljöpartisten Gustav Fridolin “rasat” mot SVT för att de gett ett försämrat avtal med Världens barn i samband med telefonomröstningen. För att uttrycka det enkelt har TV-bolaget valt att täcka sina kostnader för att arrangera den samma istället för att som tidigare bjuda på alltihopa och ge alla pengarna till Världens barn. Detta på grund av SVT:s taskiga ekonomi. Girigt eller inte? Tja, det är väl upp till var och en att bedöma. Även om jag verkligen vill betona att jag också tycker det är sorgligt att Världens barns ekonomiska vinning inte blir lika stor i år. Fast den bild av SVT som Fridolin i sin något naiva idealism målar upp stämmer inte. För det handlar ju inte om att TV roffar åt sig pengar från någon annan. De väljer bara att finansiera arrangemanget innan det kommer Världens barn till godo. För let´s face it; SVT:s främsta uppgift är att distribuera TV-program, inte att agera filial till SIDA, något Fridolin i sin iver att vinna lättköpta poäng tycks ha glömt bort.

skriven 2004-03-04

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners