Grammisgala och idel starka tjejplattor

Annons

Så har det varit Grammisutdelning i den inhemska ankdammen igen, och på det hela taget är jag nöjd. Gessle tog ju storslam, Cardigans belönades med årets platta och Lisa Miskovsky blev årets kvinnliga artist.

Något jag inte är lika nöjd med är det faktum att arrangörerna fortfarande inte insett det absurda i att branschen intar middagen med tillhörande starkvaror i samband med prisutdelningen. Jag vet, Golden Globegalan brukar också avhandlas samtidigt med käket, men den tillställningen är en något sobrare variant på samma tema, för att uttrycka det milt. I den eftersända Grammisgalan låg ljudet av det överförfriskade sorlet som en irriterande och respektlös hinna över alla presentationer och tacktal. Visst, den här typen av evenemang kan behöva lättas upp. Men nog är det mer än lite trist att årets höjdpunkt i branschen tidvis påminner om en drängig firmafest.

Också har Malmös flitige proggfarfar Mikael Wiehe släppt ett nytt album igen. Titeln den här gången är Kärlek och politik. Det sistnämnda ämnet avhandlas i spåret Gbg, Gbg. Alla som kan gissa vad den handlar om räcker upp en hand. Helt riktigt, de urballade demonstrationerna i samband med EU-toppmötet. I låten ifråga skaldar Wiehe om “falska bevis, rutten polis” eftersom han hyser “skepsis” för hur lagens långa arm hanterade händelserna. Jag blir alldeles matt. Är det inte dags att sluta älta någon gång? Få kan förvisso påstå att polisens agerade var fläckfritt, men ingen borde försvara vänsterextremisternas närmast sinnesslöa vandalisering. Kom ihåg att du och jag fick betala “kalaset” via skattsedeln eller höjda försäkringspremier efteråt. Kan ingen skriva en låt om det, förresten?

Så över till något helt opolitiskt. Eller kanske inte ändå. För när Melissa Etheridge kommer på tal nämns det ibland bara sådär i förbigående att hon är flata. Det är liksom en bra ingång till den musikaliska gärningen eftersom hennes alster kan liknas vid bredbent killrock i samma fåra som Bryan Adams Rod Stewarts Hollywoodperiod och tidiga John Mellencamp. Vilket i sin tur betyder att man i egenskap av trendig kritiker bör såga duktigt. Fast inte yours truly förstås. Jag gillar Melissas nya verk Breathe också.

Samma sak gäller även Celine Dion på franska. På nya plattan 1 fille & 4 types går kanadensiskan tillbaka till rötterna med hjälp av bl.a. gamle polaren Jean-Jaques Goldman och ger sin glamourösa pop en mindre glänsande kostym, och den klär henne riktigt bra. Lägg därtill att det här rent låtmässigt är minst lika starkt som hennes förra utspel på modersmålet. Fast bluesövningen Ne bouge pas borde hon för allas skull ha skippat. Den är inte helt trovärdig om man säger så.

Ni som inte kan få nog av franskan rekommenderas även att kolla in Patricia Kaas nya verk Sexe fort. Denna sensuella dam är en av Frankrikes största stjärnor, och det finns det en anledning till. Som kuriosa kan nämnas att ovanämnde Jean-Jaques Goldman haft ett finger med i spelet även här.

Denne flitige fransos har dock inte haft ett dugg med de båda fd. Holemedlemmarna Courtney Loves och Melissa Auf der Maurs soloutflykter. Och det märks. Det här är två friska käftsmällar var och en på sitt sätt. Struliga Courtney har gjort refrängös av bästa märke med en ordenligt dos självulämnande lyrik medan hennes fd. kollega producerat en tilltalande egensinnig och varierad mix av allehanda (rock)stilar.

Slutligen; grattis till partyglade countrysångaren Kenny Chesney för sin andra förstaplats på raken på den amerikanska försäljningslistan. Nya luftiga plattan When The Sun Goes Down är självklart ett givet hatobjekt för alla förstå-sig-påare. Särskilt som titelspåret är en duett med Uncle Kracker. Men hey, vem bryr sig?

Och för övrigt borde momsen på CD-skivor sänkas till samma låga nivå som bokmomsen.

skriven 2004-02-18

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners