Rockbjörnarna gick till rätt akter

Annons

Galorna duggar tätt. Nu senast har det har varit mer hallå än vanligt kring Rockbjörnen. Kanske berodde detta till viss del på att denna oformliga nalle faktiskt fyllde tjugofem i år. Grattis, förresten. Men en stor del av hypen har faktiskt den stora kvällstidningen som ligger bakom spektaklet själv stått för.

Innan den stora (prisutdelnings)dagen presenterade alla musikskribenterna i blaskan ifråga sina egna favoriter. Dessa överenstämde – surprise – i flera fall inte med mina, men så här efteråt har jag större anledning att att vara nöjd än kollegorna. Därför kan jag bara inte tiga ihjäl evenemanget trots att jag kanske inte borde bidra till att skapa uppmärksamhet kring andra tidningar än den du läser just nu.

Vi kan dock alla vara överens om att Gessle förtjänade att sopa mattan med resten av artisteliten. Megasuccén med Mazarin gick helt enkelt inte att förbise. Tre björnar för bästa album, bästa manliga artist och bästa låt är inget att snacka om. Fast personligen är jag rätt less på Här kommer alla känslorna. Vid det här laget känns denna lalliga dänga i ärlighetens namn rätt sliten.
Då var priset för årets kvinnliga artist betydligt roligare. Lisa Miskovsky regerade hösten med Lady Stardust, och Falling Water var utan tvekan årets platta med kvinnliga förtecken. Mer behöver inte sägas.

Sedan går det inte att komma ifrån att jag nästan är skadeglad över att sjukt uppskrivna Broder Daniel och White Stripes blev utan statyetter. Båda två förlorade i hela tre klasser, och var chanslösa i lika många. När det gäller amerikanerna var förlusten inte så märklig med tanke på den hårda konkurrensen. Att Outkast fick priset för årets utländska låt var t.ex. bara logiskt. Deras Hey Ya är en självklar superhit. Samma sak kan sägas om Didos lyckade uppföljare Life For Rent, och därför blev det ingen vinst för syskonen White i klassen årets utländska album heller.

I klassen bästa grupp snuvades slutligen “De vita ränderna” på konfekten av Evanescence, och skandal vore det väl annars. Nu metalgotarnas fullängdare Fallen var lysande, och helt klart en av förra årets bästa rockplattor. Fast jag skickar gärna ett stort hedersomnämnande till både finnarna i The Rasmus och glamrockarna The Darkness i den här kategorin.

Något sådant får dock varken Kent eller Robbie Williams. För vad hade dessa två akter egentligen gjort i fjol för att förtjäna sina priser. Förutom att bjuda på konsert i kolossalformat då förstås.

Sedan kan man konstatera att vår Malmöbaserade soultjej Pauline snuvade haussade Moneybroter och José Gonzales på nykomlingspriset. Mycket glädjande, måste jag säga. Här har vi en tjej som struntar i planlöst wailande, och vågar bejaka sina sprittande soulpopsrötter istället.

Så över till något helt annat. Gnällandet på det höga skivpriserna är en följetong som alltid är lika tradig. Speciellt som många av de värsta kverulanterna inte vet vad de snackar om. Jag säger inte att missnöjet är omotiverat. Däremot är missuppfattningarna många för att uttrycka det milt. Nej, skivbolagen roffar inte åt sig varenda spänn. Och nej, alla artister är inte rika så de klarar sig ändå om jag laddar ner allt som rör sig på nätet. Däremot är det sant att alla inblandade vill fortsätta tjäna pengar. Vem vill inte det, förresten?

Allt är inte så enkelt som det verkar, således. Därför är det ett under av hyckel att vår kulturminister okritiskt jamsar med i kritiken av skivbranschen utan att nämna att regeringen själv bidrar till den höga prisnivån. CD-skivor är nämligen precis som mycket annat i världens mest skattetyngda land belagda med tjugofem procents moms. Så vill regeringen verkligen göra något borde man sänka pålagorna till bokmomsens nivå på sex procent för att göra (musik)världen bättre. Men detta är väl bara en from förhoppning. För snacka går ju som bekant alltid.

skriven 2004-01-22

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners