Sympati skapas inte genom att glorifiera mördare

Annons

När Israels ambassadör Zvi Mazel såg installationen Snövit och sanningens vansinne på Historiska museet i Stockholm rann sinnet över på honom, varpå han resolut följde sina innersta känslor och saboterade verket. För honom var en liten segelbåt med ett porträtt av självmordsbombaren Hanadi Jaradat i en bassäng av rödfärgat vatten en politisk provokation och uppmaning till folkmord i Israel.

Fast så illa är det naturligtvis inte. Åtminstone inte enligt konstnären Dror Feiler. Han vill att installationen ska ses som ett led i att försöka förstå bakgrunden till våldet i Mellanöstern. En trovärdig förklaring, kan tyckas. Inte minst för att Feiler själv är jude, och då borde ju syftet rimligtvis inte vara att föra ut ett antisemitiskt budskap. Problemet är bara det att hans verk långt ifrån ger den neutrala bild som han påstår att det gör.

Men oavsett hur man tolkar installationens budskap är av allt att döma alla överens om att ambassadörens beteende var oacceptabelt. Ingen har rätt att förvägra andra att bilda sig en uppfattning genom att förstöra ett verk, vilket är en inställning jag till fullo sympatiserar med Det märkliga och (o)lustiga i hela den här historien är dock att debatten till så oproportionerligt stor del fokuserat sig på Mazels vandalism. Frågan om varför en meriterad, världsvan diplomat helt plötsligt tappar fattningen har i stort sett ignorerats. Ifrågasättandet av installationen har med andra ord nästan helt lyst med sin frånvaro.

Det har gjorts ett stort nummer av att det ingår en text i verket som ska förklara och mildra effekten av det visuella intrycket. Fast efter att ha tagit del av dessa rader får jag intrycket att Feiler mer än något annat är ute efter förståelse för självmordsbombarens avskyvärda illdåd. Visserligen nämns avslutningsvis att Jaradad mördade nitton oskyldiga, men resten av texten ter sig mest som ett rätt taffligt försök att rättfärdiga hennes handlande.

Att hävda att Feilers verk är smaklöst är alltså närmast ett understatement. Det är möjligt att konstnären i egenskap av radikal fredsaktivist bara visar tecken på omdömeslös välvilja gentemot det palestinska folkets kamp. Eller måhända är det här bara ett sätt för honom att protestera mot konservativa judar i allmänhet och hökarna i Israels regering i synnerhet. Svaret är inte givet. Däremot gör Feiler både sig själv och saken han kämpar för en björntjänst när han inte klart och tydligt fördömer terrorismen. För sympati skapas aldrig genom att glorifiera mördare.

skriven 2004-01-21

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners