Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Ido Fluk
Skådespelare: Mala Emde, John Magaro, Alexander Scheer, Ulrich Tukur, Jördis Triebel
Premiär: 2025-09-05
Betyg: 3
Köln 75 är en dramatisering av den sanna historien om hur en tonårig jazzentusiast räddade det som skulle bli en av 1900-talets mest ikoniska jazzupplevelser. Keith Jarrett – The Köln Concert, hölls i januari 1975, på Kölns Operahus improviserades fram på ett bristfälligt piano, vilket gjorde den till ett konstverk skapat ur ren vilja.
För den redan inbitne jazzälskaren är Köln 75 utan tvekan en njutning. Det finns tre Vera Brands, 50 åringen, (Susanne Wolff) den yngre rebelliska (Mala Emde), och den riktiga. Här är det mest den rebelliska som syns och verkar samt en Bösendorfer.
Trots att namnet Bösendorfer bär på tyngd och lyster, var just denna Baby Grand långt ifrån den konsertsalens juvel man hade hoppats på. Tangenterna svarade trögt, pedalerna var slitna och klangen låg och dämpad mer ett övningsinstrument än ett konsertpiano.
Som om inte det vore nog mötte det pianot en lika motsträvig som krävande Keith Jarrett, en musiker känd för sin perfektionism och sitt temperament, gestaltad med skarp precision av John Magaro. Tillsammans skapade de en laddning där motståndet mellan instrument och artist blev själva gnistan som tände konsertens unika magi.
Men filmen når bortom ren nostalgi, även om den främst riktar sig till de med historik i ryggen. Journalisten Michael Chernus (Michael Watts) förklarar jazzmytens hjärta med pedagogisk värme, ibland genom att bryta den fjärde väggen och titta rakt in i kameran, vilket sätter tonen mellan fiktion och dokumentärt berättande.
1975 i Tyskland var en jazzflicka som Vera Brandes på många sätt en rebell. I konservativa kretsar sågs jazzpromotorskapet nästan som klandervärt; att hon ändå vågade kontakta Jarrett och ge honom chansen att spela var mod i sin renaste form. Kanske också så som en tonåring fungerar, de ser ibland inga hinder alls. Det är den utmaningen som ger filmen dess nerv och gör den relevant även idag.
Ido Fluk lyckas skapa en tidsresa genom färgskalor, kostym och miljöer, från snedklippta kjolar och discon i Kölns jazzklubbar till trötta landsvägar och opassande pianon. Men i denna återgivning är Jarrett själv frånvarande. Både han och ECM vägrade låta sig engageras i produktionen, och musiken är inte med, en begränsning men också en sorts befrielse. Det här är mer en hyllning till Vera Brandes än till Jarrett som många såg som Miles Davis pianist.
Köln 75 är ingen genrepärla, men en film som verkligen förstår sin målgrupp och bjuder på både emotionell och historisk precision. Den riktar sig främst till de redan invigda, jazzuiterna och de kulturhistoriskt intresserade men förmedlar samtidigt passion, mod och improvisation i en form som känns själfull och rättfram.
Det är ett nästan punkinfluerat musikdrama i konventionernas mörka rum, med Vera Brandes som rebellisk hjältinna. En hjältinna som kör i 130 på 50-vägar, men detta är trots allt Tyskland, där fri fart råder. Synd bara att filmen inte är en dokumentär då hade den farten varit laglig även i Sverige.
