Intervjuklassikern: SHERYL CROW – ”Jag håller inte med, min musik är totalt inne”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Bakgrund och historia: Skivaktuell igen med Evolution, ett album som tog henne ur en frivillig pensionsstatus. Sedan fanns det som bekant också en tid då Sheryl Crow till synes kom från ingenstans och blev hetare än het. Året var 1993, och hennes debutverk Tuesday Night Music Club var albumet som skulle komma att förändra hennes liv för evigt.

Fast kom från ingenstans gjorde hon förstås inte. Snarare tvärtom. För sångerskan hade så att säga ”paid her dues” flera år innan dess i egenskap av bakgrundssångerska till bland andra Don Henley, Rod Stewart och Stevie Wonder innan giget som vokalissa på Michael Jacksons Bad-turné blev en realitet från 1987 och två år framåt.

Album lades på hyllan

Samt icke att förglömma, vokalissan från Missouri tvingades utstå besvikelsen att få ett helt album producerat av välkände Hugh Padgham lagt på hyllan efter turnén med Jacko. Ett märkligt tilltag, minst sagt. Padgham var och är en meriterad herre med bland andra Phil Collins, Genesis, Human League och The Police på sitt CV. Tillika en duktig sådan, så varför gömma alltihopa för världen?

Desillusionerad

Ja, säg det. I nedanstående intervju med Crow 1994 nämns det här bara i förbigående, men en sak är säker. Sångerskan blev ordentligt desillusionerad. Fast i ärlighetens namn kom hon gemensamt överens med skivbolaget att lägga verket ifråga på hyllan. ”För producerat och slickat”, var hennes egen dom om verket.

Monumental framgång

Eländes elände, kan tyckas. Fast ett oväntat samtal från ett gäng studiomusiker löst benämnda Tuesday Music Club skulle komma att vända (musik)skutan på rätt köl igen. De undrade om hon skulle vara intresserad av att jamma med dem.

Resten är historia. Jammandet ledde så småningom till debutverket Tuesday Night Music Club. Albumet såg dagens ljus den tredje augusti 1993, och blev efter en något trög startsträcka en framgång som närmast är att betrakta som monumental.

Tre Grammys

När krutröken lagt sig hade albumet sålt i hela tolv miljoner exemplar, ynglat av sig en handfull singlar, däribland två världshits i form av All I Wanna Do och Strong Enough och vunnit tre Grammys för i tur och ordning Årets skiva, Bästa nya artist och Bästa vokala pop.

På galej på landet

Bara ett drygt år senare släpptes den självbetitlade uppföljaren. och det var i samband med detta jag fick en pratstund med henne en tidig lördag per telefon. Minns att tidpunkten inte var den bästa eftersom yours truly skulle på galej på landet denna dag, och där fanns ingen telefon i lokalen som skulle bevistas.

Knackade på hos en granne

Än sen då, tänker säkert en del med tanke på mobilen alla har i sin hand idag. Men eftersom det här utspelade sig för trettio år sedan fick problemet lösas på annat sätt. Genom att helt sonika knacka på hos en granne intill och förklara läget. Sagt och gjort, en något förvånad dam släppte in mig i sitt hem efter jag hade förklarat. Damen lät mig låna en telefon för att ringa upp ett hotell i Stockholm där sångerskan befann sig just för tillfället.

En hygglig intervju trots influensan

Det visade sig emellertid att fröken Crow inte var på sitt bästa humör denna dag. Hon hade drabbats av en kraftig förkylning eller rent av en influensa, så hon ville av allt att döma helst inte prata med någon alls.

Fast med detta sagt blev det en hygglig intervju ändå. En väl kort sådan för min smak, dock. Men när skivbolagen ska klämma in så många intervjuer som möjligt på kortast möjliga tid blir det lätt så.

Såg jättehiten som utfyllnad

Dock får jag nog säga att samtalet blev någorlunda heltäckande ändå. Lite av varje avhandlades, däribland att Crow faktiskt såg sin jättehit All I Wanna Do som utfyllnad initialt och att musiken tvärtemot vad vissa, däribland jag själv, hävdade definitivt var ”totalt inne”.

I detta avseende såg vi på saken på olika sätt. För egen del kunde jag inte alls se att Crows rotiga pop beströdd med, folk, countryrock, blues och heartlandrock var något som blivit var mans musik enkom för att hon själv slog så hårt.

Fortsatt åktur i oförminskad takt

Samtidigt skulle detta hårklyveri om ute och inne inte direkt ha någon betydelse. Det spelade i alla fall ingen roll för Crows fortsatta karriär. Sedan kanske hon inte ledde en våg av likartade (musik)systrar. Hon ledde inte en trend heller, men den egna åkturen fortsatte i oförminskad takt ändå.

Befäste sin ställning

För det skulle visa sig att album nummer två, Sheryl Crow såg till så att hon kunde befästa sin ställning som multimiljonsäljare, och hon gjorde det med hjälp av förstasingeln If it Makes You Happy och dess uppföljare Every Day is a Winding Road som draghjälp.

Särskilt förstnämnda framstår än idag som en av Crows absolut bästa sånger. På samma sätt betraktar idel tunga amerikanska kritiker Sheryl Crow än idag som vokalissans bästa album hittills.

Inledde sin karriär med att sjunga reklamjinglar

Men framgångsvågen har väl egentligen aldrig avstannat. Efter drygt trettio år som skivsläppande artist kan sångerskan stoltsera med sjutton Grammys fördelade på tolv album som sålt i totalt femtio miljoner exemplar.

Inte illa marscherat av en ”southern belle” från Missouri, som inledde sin sångkarriär med att sjunga in reklamjinglar i en källare.

Livsavgörande flytta till Los Angeles som 23-åring

Å andra sidan; alla har vi varit små, så det är upp till var och en att göra sitt bästa för att något livsavgörande ska hända. Och i Crows fall var det bästa att flytta till Los Angeles för att söka lyckan som 23-åring.

// Intervjuklassikern skriven 1994-11-21 //

SHERYL CROW – ett körproffs som stigit fram i rampljuset

Michael Jackson, Don Henley, Bob Dylan, George Harrison, Rod Stewart och Eric Clapton, you name it. Sheryl Crow har jobbat med dem alla. Det är i alla fall inte många av storstjärnorna som saknas på meritlistan.

Fast nuförtiden kommer den egna karriären i första hand. För snart ett och ett halvt år sedan släpptes debutalbumet Tuesday Night Music Club, och alltsedan dess har det bara rullat på. Visserligen tog det lite tid innan skivköparna vaknade, men kritikerna tände direkt på Crows varierade musikaliska mix, bestående av allt från cool jazz och 70-talspop till country och funk.

Såg aldrig hit-potentialen i sin stora hit

Det definitiva genombrottet kom i och med releasen av singeln All I Wanna Do. Denna efterhängsna poppärla klättrade sakta men säkert upp på Billboardlistans toppregioner. Tack vare flitig radiopluggning och ett hårt turnéprogram nådde den en andraplats som bäst. Detta förvånade många, och då inte minst Crow själv som aldrig sett någon större hitpotential i den.

– Yeah, jag blev mycket överraskad för jag betraktade den som utfyllnad, förklarar sångerskan per telefon från ett hotellrum i Göteborg. Och det gör jag fortfarande, men den låter bra på radio. Och så har den en text som folk kan identifiera sig med.

Hennes musik är ”totalt inne”

När jag antyder att framgångarna är än mer anmärkningsvärda med tanke på att hennes musik inte är särskilt “inne” slår hon dock ifrån sig.

– Jag håller inte med. Min musik är “totalt inne”. För fem år sedan var den inte det, då hade jag antagligen aldrig fått kontrakt. Bara det faktum att jag är kvinna hade hindrat mig då. Men idag gör Counting Crows och Blind Melon samma sak som jag.

Rösten ”inte den bästa i världen”

I samband med detta berättar hon att hon framförallt ser sig själv som låtskrivare. Sången är något som kommer i andra hand. Rösten är som hon uttrycker saken inte “den bästa i världen”, men den fyller i sin funktion precis som den gör för till exempel Carole King.

– Ja, hon är inte heller någon fantastisk sångerska, men hon har ändå en av de mest uttrycksfulla rösterna som finns.

Musik det enda hon kan något om

När man pratar med Crow inser man snabbt att hon tillhör den delen av mänskligheten som inte bara har musiken som yrke. För henne handlar det om något mer. Hon lever för den, och skulle inte kunna tänka sig göra något annat. Musik är det enda hon kan något om.

Plockade tidigt från de egna erfarenheterna

Redan som liten flicka bestämde sig Crow för att bli musiker på heltid. Föräldrarna gav omgående dottern sitt stöd, men det kanske mest berodde på att de själva spelade i storband, och därför hade lättare att förstå och inse dotterns potential.

Crow började karriären med att ta pianolektioner, men när hon kom upp i gymnasiet blev det dags att plocka fram gitarren och spela i band istället. Samtidigt utvecklades låtskrivandet. Crow plockade tidigt både från de egna erfarenheterna och från vad hon såg runt omkring sig.

Till Los Angeles som 23-åring

Till slut blev dock lilla landsortsbyn Kennet, Louisiana för litet för Crow. St. Louis blev nästa steg på karriärstegen. Där fick hon “viss framgång” på klubbarna innan hon slutligen som 23-åring flyttade till Los Angeles. Väl där blev hon snabbt en välrenommerad bakgrundssångerska och studiomusiker. Att det gick så lätt att få jobb där säger Crow beror på att hon var naiv. Hon insåg inte hur tufft det egentligen var.

Ledde till Michael Jackson

Studiojobb med bland andra Don Henley och Stevie Wonder ledde så småningom till hennes första stora “break”, Bad-turnén med Michael Jackson. I hela arton månader reste Crow jorden runt med The King of Pop.

Desillusionerad av osläppt album

Den egna karriären fick sig naturligtvis en skjuts tack vare detta, men den började olyckligt. Crow spelade in ett helt album tillsammans med Hugh Padgham (Sting, Genesis), som av olika anledningar inte släpptes.

Efter detta var Crow tämligen desillusionerad, men så en kväll fick hon ett samtal från ett gäng rutinerade studiomusiker, som jammade i producenten Bill Bottrells hemmastudio i Pasadena. De undrade om Crow också ville vara med. Och det ville hon naturligtvis. Resten är historia. I över ett år träffades gänget varje tisdagkväll under avslappnade former och jammade, skrev låtar, rökte och drack öl. Resultatet blev Tuesday Night Music Club Crows debut.

Har sina egna karriärer att tänka på

Frågan är dock om samarbetet kommer att fortsätta på nästa album. Under den pågående turnén där Crow agerar förband till Joe Cocker står nämligen ett annat band bakom henne, och det tycker hon bara är bra.

– Ja, Bill och de andra har sina egna karriärer att tänka på. Och det är på sätt och vis faktiskt en välsignelse. Det är svårt att jobba när man har för många egon omkring sig.