TATE McRAE, Falconersalen, Köpenhamn den 4 maj 2024 – nybakad popprinsessa vi lär få höra mer av

Klicka på bilden, för att se hela bilden

I hårdrocksvärlden är den manliga dominansen kompakt. Den årliga kritiken på Sweden Rocks magra representation av det motsatta könet har redan inletts, och ingen kan väl hävda att det är utan anledning.

Men frågan är om kvinnorna någonsin stått starkare på pophimlen. Är inte säker på att så verkligen är fallet, men helt omöjligt är det inte. För sisådär tre veckor sedan avnjöts amerikanska Fletcher på Store Vega, i slutet på månaden kommer landsmaninnan Olivia Rodrigo till Royal Arena och igår var det alltså dags för Tate McRae att framträda i ett utsålt Falconersalen.

Visad 113 miljoner gånger

Men så har också kanadensiskan gått från klarhet till klarhet. Inte minst har hon på sedvanligt viralt sätt numera slagit hårt på nätet. Greedy från andra och tillika senaste albumet Think Later har till dags dato visats knappt 113 miljoner gånger på YouTube samtidigt som topp tre-placeringar på listorna uppnåtts i bland annat USA, Australien och hemlandet Kanada.

Finalist i So You Think You Can Dance vid tretton

Fast från början är McRae egentligen dansare, och genombrottet kom i egenskap av finalist i den kanadensiska versionen av So You Think You Can Dance blott tretton år gammal. Mycket riktigt var det också rätt uppenbart att den dansanta kunskapen följt i hennes spår även sedan sången tagit över. Tillsammans med fyra väldrillade dansare uppvisade McRae överlag snygga välkoreograferade moves kryddade med synbar sensualism under den drygt timslånga showen.

Samma koncept som Madonna

Lite synd dock att dansen tog över helheten väl mycket ibland, och detta berodde i hög utsträckning på att livekänslan i viss mån saknades. Inga musiker syntes på scen, så initialt verkade det som om tjugoåringen hade med sig all musik på en hårddisk. Intrycket var med andra ord att samma recept som Madonna hade på förra årets enorma höstturné hade anammats.

Dova hårda rytmer

Inledande Think Later och Hurt My Feelings, två lätt funky saker präglades hur som helst av dova hyfsat hårda rytmer med electrotouch. Det hela lät onödigt sterilt, och i mina tankar sipprade den envisa idén om hur bra det här hade kunnat låta med band ut i full blom.

Bra på ungdomligt kärlekstrassel

Men det skulle bli bättre. En stund senare lugnades tempot ner med tidiga hiten I Feel Like Shit och ytterligare ett par ballader i avskalad version i form av hemvändarsången Calgary och Stay Done, och plötsligt insåg man att en gitarrist stod i kulisserna och spelade. Och en trummis, tro på det, den som vill.

Med detta sagt bör tilläggas att McRae är bra på att skriva om det här med ungdomligt kärlekstrassel och hjärtesorg med svordomar och allt. Inte för att undertecknad gubbe riktigt kan relatera, men hon ter sig onekligen genuin.

Extra plus för det punkiga introt

Fast det ena goda behöver inte utesluta det andra. För McRae kan det här med gedigna popdängor också. Som Messier den funky light Exes och She’s All I Wanna Be. Extra plus här för det punkiga introt i sistnämnda, för övrigt. Tidiga Avril Lavigne hade nickat godkännande.

Det hela avrundades som sig bör med ovannämnda Greedy, McRaes största hit så här långt, och på det här stadiet visste naturligtvis entusiasmen bland den unga starkt kvinnodominerade publiken inga gränser.

Smått arty kvaliteter i scenografin

Och visst, det är på sitt sätt lätt att förstå exalteringen. För det här är en popprinsessa som redan vid sina tjugo vet vad hon kan och vill, och showen hon bjöd på bekräftade detta. Sedan må scenografin med jätteskärmar som täckte hela bakgrunden tett sig väl avskalad och kylig inledningsvis. Men det fanns onekligen smått arty kvaliteter i när- och actionbilder på sångerskan samt profiler på dansarnas moves och bakgrunder som ändrade färg beroende på vilken sång som avverkades.

Ett fullt band hade gjort skillnad

Sedan hade man förvisso kunnat föredra att McRae haft en något mer organisk musikalisk inramning än vad som var fallet. För som sagt, ett fullt band hade kunna göra, om inte under, så i alla fall gjort viss skillnad vad gäller att få fram fler nyanser i en del av låtmaterialet. Men so far, so good, som det heter. Det här är en nybakat popprinsessa vi lär få höra mer av.