POETS OF THE FALL, Pumpehuset, Köpenhamn den 6 september 2022 – finska storstjärnor med självklar internationell klass

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Poets of the Fall är världsberömda i hela Finland. Hemlandet har omfamnat dem från dag ett, och inget av deras nio album har placerat sig sämre än trea på den nationella topplistan.

Utomlands har framgångarna varit avsevärt mer blygsamma, men det faktum att sextetten på senare år kunnat turnera runt om i Europa i eget namn bådar onekligen gott. Och nog får det betraktas som ett steg i rätt riktning att bandet sålde ut Pumpehusets lilla salong och flyttades upp till den större istället denna kväll. Jag som trodde det fanns risk för att det hela skulle få ställas in på grund av mager biljettförsäljning. Så där ser man vad fel man kan ha. Men jag är väl negativ av naturen. I alla fall då och då.

Underhållande gäng att skåda

Ändå är det givet i min bok att Helsingfors-bandet har vad som krävs för att bygga upp en karriär även utanför hemlandet. De kan onekligen hantverket, har låtarna och är ett sevärt liveband. Sistnämnda bekräftades utan tvekan igår. Kompetensen är uppenbar och som helhet är det här också ett gäng som är tämligen underhållande att skåda.

Gör ”cinematic rock”

Likaså får jag nog säga att Poets of the Fall har ett någorlunda eget uttryck. Kan i alla fall inte påstå att jag direkt kan associera deras sound till något annat band, och det gäller inte minst om man tittar på det getingbo som stavas finsk rock-/melodic rock/metal där i den finska musikfloran.

Sedan har jag för mig att jag läst någonstans att sångaren Marko Saaresto vid något tillfälle uttryckt att bandet gör ”cinematic rock”, och det är väl i sanningens namn en hyfsat korrekt etikett. För filmisk är deras musik onekligen rätt ofta, men på Pumpehuset gavs även kopplingar av typen symphonic rock-light, poprock och den alltid lika svävande stämpeln alternative rock.

55 miljoner visningar på YouTube

Med andra ord har Poets of the Fall inte direkt några andra gelikar. I alla fall inte på hemmaplan. Liksom många andra band från de stora sjöarnas band har dessa herrar dock det melankoliska gemensamt. Alla som var närvarande på Pumpehuset kunde med fördel insupa sådant som Temple of Thought, läckra balladen Sounds of Yesterday och förstås, givna avslutningsnumret Carnival of Rust, en lika lysande som vacker sång, vars video närmar sig imponerande 55 miljoner visningar på YouTube.

Förstärktes i liveformatet

Sedan vilar de även, i alla fall tidvis, en suggestivitet över sångerna när tempot höjs. Som denna kväll, i nummer som syntdrivna Firedancer, hårdpumpande My Darkest Disquiet och Choice Millionaire, en fängslande sak i vilken Saaresto med framgång gav pratsången en chans.
Det här var alla ”bitar” som var svåra att värja sig ifrån, och jag skulle not till och med vilja hävda att den där suggestiva känslan förstärktes i liveformatet.

Aldrig blev det emellertid så romantiskt som i första extranumret The Sweet Escape. Eller så poetiskt, tjusigt och vackert, för den delen. Det var inte så konstigt att frontmannen bad oss att slå på ljuset på mobilerna här. om man säger så.

”Quality never goes out of style”

Inte heller var publikens överlag tydliga entusiasm denna afton märklig på något sätt. För om det var något som redan på ett tidigt stod klart under detta knappt nittio minuter långa gig så var det att Poets of the Fall är ett band av självklar internationell klass. Såväl låtmaterialet, professionalismen, rent allmän och auktoriteten på scen imponerar.

Synd bara att gänget fortfarande så här nästan två decennier in i karriären är så kriminellt okända, men förhoppningsvis ska klyschan ”quality never goes out of style” verkligen visa sig stämma till slut, och ta dem upp på den nivå de förtjänar. Fast det får förstås tiden utvisa.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners