SAHARA HOTNIGHTS, Pildammsteatern, Malmö den 7 augusti 2022 – balsamerande gig för (pop)själen utan tidigt ös

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Elva år. Så länge är det sedan Sahara Hotnights gav ifrån sig ett livstecken senats, och ärligt talat var jag rätt övertygad om att världen både sett och hört det sista från det Robertsforsbördiga bandet. Synd och skam i så fall, kan tyckas. Däremot hade det inte varit särskilt överraskande. För saken är ju dessvärre den att tjejband förr eller senare alltid tynar bot och försvinner från offentligheten när verkligheten med familjebildning och annat börjar tränga sig på. Rättvist? Knappast. Men så är det bara, och det finns det ingen anledning att hymla med.

Fast inte alltid och inte för evigt. Som i det här fallet. Istället utgör Sahara Hotnights återförening snarare en av årets mest oväntade comebacker. Och det. bästa av allt är väl att de numera fullvuxna damerna till och med lyckats få ur sig ett sprillans nytt album begåvat med den nyktert betitlade Love in Times of Low Expectations. Ett verk som i alla fall i viss mån bygger vidare på ett sound som inte har mycket att göra med det som kunde höras på 1999 års fullängdardebut C’mon Let’s Pretend.

Nya verket skön lyssnarplatta

Sorgligt, tycker en del, och mycket riktigt har kritiken varit blandad, om än inte av ett slag som tangerar vattendelarstatus. För egen del gillar jag överlag det man fått ur sig den här gången. Vi talar skön lyssnarplatta med snygga syntarrangemang av en 80-talstyp som inte alls ter sig daterad.

Vidare får man väl säg att ljudbilden är luftig, låtarna melodiska, och sångerskan Maria Andersson coolt sofistikerad, för att inte säga bakåtlutad i sin vokala leverans.

Aldrig ösigare än Cheek to Cheek

Allt detta förmedlas icke helt oväntat live. Ni som såg bandet avverka albumets öppningsspår Reverie på Allsång på Skansen förstår vad som åsyftas. Där och då bekräftades allt det som nämns här ovan. Således är röjiga saker som On Top of the World och Drive Dead Slow bortsopade ur liverepertoaren nu. I alla fall tillfälligt. På Pildammsteatern blev det liksom aldrig ösigare än Visit to Vienna och topp tio-hiten Cheek to Cheek.

“Vi spelar lite disko till slut”, sade Maria Andersson, och så blev det. Typ. Men publiken tackade, tog emot och visade sin uppskattning med exalterat applåderandet. För mer catchy än så här blev det inte denna kväll. Däremot avverkades hälften av spåren från nya albumet. Vilket nog får sägas vara tämligen många med tanke på att speltiden denna kväll inskränkte sig till ganska exakt en timme.

Balsamerande för (pop)själen

Och inte mig emot. Egentligen. Sådant som Vertigo och Leander tedde sig som balsamerande musik för (pop)själen, och då inte minst tack vare stämsången i respektive refräng. Gamla favoriten The Loneliest City of All hade samma kvaliteter, och tillhörde utan tvekan en av setlistans mesta favoriter. Extra plus här bör även utdelas till Josephine Forsman, vars energiska, men samtidigt nyanserade trummande ständigt adderade extra liv till helheten.

Måste med uppdraget tempo i 90-minutersshow

Men hade jag klagat om tempot dragits upp då och då? Knappast. Å andra sidan kändes det inte alldeles nödvändigt denna gång med tanke på den väl korta speltiden. Däremot hade det nog varit ett måste om kvartetten svettats igenom en sedvanlig 90-minutersshow. Om inte annat för kontrastens skull.

För även om man nu likt undertecknad verkligen uppskattar dagens mogna Sahara Hotnights, visst hade det ändå varit kul att vandra ner hela vägen längs minnenas aveny ända till bandets mest osnutna tid även i liveformatet. Så här drygt tjugo år senare?