BOILING POINT – genialisk film om kokande kock i helveteskök borde vunnit priser

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Skådespelare: Stephen Graham, Vinette Robinson, Alice Feetham, Ray Panthaki, Hannah Walters
Land: Storbritannien
År: 2021
Genre: Drama, Thriller
Längd: 92 minuter
Format: DVD, Blu-ray, VOD
Distributör: Njutafilmsoi
Betyg: 4

Genialiskt eller en gimmick? Är det någon mening med att göra en film i “one-take”? Teater har i allmänhet hög status, och en teaterföreställning är på sitt sätt en one-take upplevelse. Hitchcock gjorde teaterföreställningen Rope som en one-take film. Efteråt fnös skräckmästaren och sa att det bara var en billig gimmick. Birdman med Michael Keaton i huvudrollen blev först hyllad för sin one-take teknik och en Oscarsvinnare, men sedan dess har filmen mer och mer börjat ses som en … billig gimmick. One-take experimentet gav egentligen ingenting till själva filmen.

Men i Boiling Point … här pratar vi inte gimmick. Här pratar vi genialiskt. Greppet tillför verkligen någonting till handlingen. Dessutom (och detta är den största komplimangen) till skillnad från andra one-take filmer så glömmer man snabbt bort tekniken, eftersom filmen är intensivt spännande, med högt tempo. Och det är precis som det ska vara. Man ska inte fastna i teknik och form så mycket att man glömmer bort innehållet.

Kokande kock i helveteskök

Boiling Point av Philip Barantini är briljant – ett ensembledrama med Stephen Graham (Time, The North Water, Venom 2) i huvudrollen som kändiskock som skriker ut order och väntar sig “Yes, Chef!” och respekt tillbaka – modell Elake Kocken Gordon Ramsey i Hell’s Kitchen – och ändå är detta bara toppen på helvetets isberg.

Filmatiserat i en enda tagning så följer kameran olika medlemmar ur kökspersonalen i köket, i restaurangen och ibland alldeles utanför entrén eller vid soptunnorna. När folk möts hoppar kameran vidare, som en stafettpinne, och vi får lära känna fler och fler människor som arbetar i restaurangen. Samt en nitisk hälsoinspektör som slänger den dyrbara nyinköpta piggvaren, för att kocken inte satt en lapp på den …

Ett urval av “high mainenence” gäster

Vi får även möta några av kvällens gäster. Den hoppfulle killen som ska fria till sin flickvän som har nötallergi (man förstår direkt att den nyanställda fransyskan kommer att dränka salladen i valnötsolja – i Frankrike finns inte glutenintoleranta, laktosintoleranta, nötallergiker, nykterister och folk som beställer sockerfritt – alla vräker i sig allt “onyttigt” utan problem hela tiden och är smala och hälsosamma i alla fall … det finns böcker skrivna om detta fenomen, “den franska dieten”).

Vi får träffa den passiv-aggressiva TV-kocken som tar med sig en fruktad matkritiker som sin “plus-one”. Det verkar finnas något gammalt groll mellan de olika kockarna – vilken hållhake har kändiskocken på stjärnkrögaren?

Och vem önskar gäster som instagramgänget, som vill ha stek och pommes frites, trots att detta är en restaurang som fokuserar på grönsaker, fisk och fågel?

En helt annan typ av trubbel är det överförfriskade amerikanska tjejgänget som vill ha fler shots, precis hemma som i staterna, och stöter på kyparen, som är homosexuell …

Till synes slumpmässigt utvalt – men med “plot points”

Allt verkar vara till synes slumpmässigt utvalt. Men man vet att detta inte är en experimentell dokumentärfilm som gjorts för att visa upp “hårt arbete” under den sista fredagen innan jul …

Om kameran följer en kille som går ut med soporna så är detta en “plot point”. Det kan man hoppa upp och sätta sin julkalkon på. Och visst, han köper ut droger och skriker sedan till herr “Yes Chef!” att han tagit ut soporna – som beordrat. Varför bryr sig stjärnkocken om när soporna tas ut? Varför anställa en sådan slarver? Svaret kommer som ett (något försenat) julbrev på posten: stjärnkocken är kokainkund och behöver sin dos av uppåttjack för att ta sig igenom helveteskvällen.

Allt närmar sig kokpunken, och frågan är inte om, utan när, hela den metaforiska soppan kokar över.

Bästa brittiska film i tuff konkurrens

Boiling Point nominerades till hela fyra BAFTAs (bland annat bästa brittiska film) och den borde ha vunnit minst en. Men årets upplaga av BAFTA galan höll sensationellt hög klass och i tuff konkurrens blev det Kenneth Branaghs Belfast som tog hem priset för årets bästa brittiska film.

För den skull ska man inte missa de filmer som “bara” blev nominerade – där finns några av årets bästa filmer alla kategorier, inte bara “Best of British”.

Boiling Point visar upp extremt bra casting i varje liten roll – precis som i en teaterensemble vet alla sin plats och alla drar sitt lass – och Graham excellerar från början till slut.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners