SWEDEN ROCK 2022, dag 3 (fredagen den 10 juni) med bland andra IN FLAMES, KINGDOM COME, D-A-D och AMARANTHE – Elize Ryd och hennes mannar regerade dagen

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Efter torsdagens toppgigs med folk som Eclipse, Volbeat och en slutknock med Nightwish långt in på nattkröken, samt övertygande insatser av Accept, Metalite och för all del också Alestorm undrade man onekligen hur fredagens övningar skulle kunna konkurrera. Och då har jag ändå inte nämnt något om de band som inte avnjöts på nära håll, typ 10cc, folkpunkarna Dropkick Murphys och israeliska underdogsen Orphaned Land.

Men det började onekligen lovande. Mycket lovande till och med. För Amaranthe knäckte hårt på precis samma sätt som Eclipse gjort drygt ett dygn tidigare på Rock Stage. Samma högenergi, spelglädje och vilja att övertyga som när Stockholmarna stod på scen kunde märkas. På samma sätt var uppenbarligen ambitionen vad gäller utanpåverket i paritet med vad Nightwish bjudit på blott tolv timmar tidigare. Det var eldflammor, bomber, sprutande tometebloss och fyrverkeri i parti och minut utan minsta antydan till återhållsamhet. Tack och lov, är jag benägen att utbrista.

Amaranthe med slagkraftiga sånger att döda för

Och nog för att ett starkt gig var förväntat, men sextetten överträffade faktiskt allt vad man trott var möjligt. Har ju skådat Amaranthe en handfull gånger vid det här laget, så man har blivit van vid en hög lägstanivå. Fast ändå, det här var bättre än så. Elize Ryd och hennes manskap gick all in i en tempofylld show, som borde få belackare av deras electrometal att syna sina förutfattade meningar på allvar. Efter fjorton år och ett halvdussin album på meritlistan förtjänar bandet att tas på allvar. Inte minst för att de numera har ett ansenligt gäng slagkraftiga sånger med hookar att döda för, däribland Digital World, Nexus och Drop Dead Cynical som alla avverkades på detta gig, och sistnämnda fick därtill avsluta på bästa speedade (Amaranthe)sätt.

Den flirtande skönheten, den coole prinsen och den grymtande besten

Fast kronan på verket kom en stund tidigare. Det är naturligtvis Amaranthine som åsyftas. Denna tjusigt känslosamma ballad som låter kärvt growlande komma in och störa det smäktande, men ändå på något sätt fungerar. Överhuvudtaget funkar kombinationen kvinnlig och manlig sång kryddad med väl avvägda doser av growl förvånansvärt bra.

Det är väl sådant som kallas för opposites attract, antar jag. Samtidigt är det givet att Ryd spelar den givna huvudrollen som den flirtande skönheten medan hennes två sångarpartners Nils Molin och Henrik ”CG6” Englund Wilhelmsson – är det väl alltjämt – spelar den röststarke coole prinsen respektive grymtande besten. Ett recept som funkar? You bet. Om något var det detta som bekräftades denna tidiga eftermiddag.

D-A-D – Danmarks pålitligaste rockorkester

Strax efter Amaranthes tack och farväl äntrade D-A-D Festivalscenen med sin nya nöjesfältsscenografi som fräsch attraktion. Således kunde man skåda trummisen Laust Sonne sittandes i en karuselliknande skapelse mitt i händelsernas centrum.

Lite innovativt, förstås. Fast annars var det business as usual som gällde för kvartetten. Danmarks pålitligaste rockorkester fortsätter leverera. Så också denna dag. Everything Glows var en av höjdpunkterna liksom cowboy-rockiga A Prayer for the Loud. Men spelades Sleeping My Day Away, undrar måhända vän av ordning varpå mitt svar blir ”Gör björnen sina behov i skogen?”

Saxon-Bif med förvånansvärd kraft i rösten

Saxon avlöste D-A-D en stund senare på samma scen, och vad mer kan väl sägas om dessa till Sweden Rock ständigt önskade veteraner som redan inte sagts mängder av gånger? Inte vet jag. Egentligen. Däremot bör framhållas att de att döma av kvällens gig alltjämt har skärpan allt emedan Bif Byford fortfarande vid 71 års ålder är i besittning av en förvånansvärd kraft i rösten. Mest överraskande? Kanske Broken Heroes, det enda nummer som kunde liknas vid en ballad denna spelning.

The Hellacopters har kvar sina röjiga takter

En annan inte fullt så ålderstigen trotjänare passerades strax efter Saxon rundat av. Det är naturligtvis The Hellacopters som åsyftas, och utan att nu kunna hävda att hela giget avnjöts vill jag påstå att Nicke Andersson, Dregen och resten av gänget lät något mer putsade än vanligt denna kväll. Vilket inte alls var märkligt. Inte egentligen. Med erfarenhet följer trots allt ökad kompetens och naturlig förfining. Men frukta ej, ni konservativa. De röjiga takterna satt alltjämt i. Fattas bara annat.

Ömsom vin ömsom vatten för Kingdom Come

Så över till Kingdom Come. Detta band har medverkat flera gånger tidigare på Sweden Rock utan att undertecknad lyckats fånga deras show. Men skam den som ger sig. Den här gången blev det i alla fall av, och när allt var över var min första tanke ”ömsom vin, ömsom vatten”. Med betoning på det förstnämnda. Trots allt. Fast nästa gång får kvintetten mer än gärna spola de överflödiga soloprestationerna som fick tempot att sacka i en onödigt stor omfattning.

Men som sagt. För övrigt var det här inte så tokigt. För det första serverades några goda sånger uti hairmetal-land i form av inledande Shout It Out och Do You Like It. Vilket förstås inte var fy skam. Fast i grund och botten är bandet fast förankrat i den mylla som stavas 70-tals-hårdrock i allmänhet med viss betoning på Led Zeppelin i synnerhet. Således var det inte svårt att höra influenserna i sådant som Living Out of Touch och i gigets mesta Zeppelin-hyllning(?) Pushin’ Hard, ett givet paradnummer denna tidiga kväll.

Kompetent, men tamt med Praying Mantis

Hört talas om Praying Mantis? Troligen inte. Såvida du nu inte är en hardcore fan av AOR och melodisk hårdrock förstås. Då finns säkert ett visst medvetande om dess existens, samt måhända att de kämpat på drygt fyrtio år som skivsläppande artister. Utan att direkt lyckas klättra i hierarkin. Vilket kanske borde kännas nedslående, men gubbsen på scen verkade mest bara glada och uppspelta där i Rockklassikertältet.

Så överdrivet upphetsande var det hela emellertid inte. Viss finns kompetensen där och och låtmaterialet är inte oävet, men på det hela taget var det här en lätt avslagen och tam tillställning.

In Flames har förvandlats till ett livemonster

Lagom till britterna satte punkt var det dags för headlinern In Flames att äntra Festivalscenen. Var det tänkt. Men istället tog det 25 minuter innan konserten kom igång. Varför? Det står skrivet i stjärnorna eftersom inga besked gavs om anledningen.

Fast ingen skada skedd. Egentligen. För när bandet väl äntrade scenen tedde sig det mesta som vanligt. Göteborgarna har mer och mer förvandlats till ett veritabelt livemonster allt eftersom åren förflutit, och i dagens läge känns det som om allt bara rullar på utan pardon. Det finns en självklar auktoriet i deras blotta uppenbarelse som är omöjlig både att missa och ta fel på.

Visade på bredden

Redan med inledande låttrion Alias med sitt efterhängsna riff, shredding-orgien Everything’s Gone och den melodiösa, men ändå kompromisslösa Where The Dead Ships Dwell sattes tonen. Vi talar tre sånger med lika många typer av karaktär här, vilket förstås visade på bredden bandet har i dessa dagar. Och på den vägen var det. In Flames uppvisar inga sprickor i fernissan nuförtiden. Gediget och stabilt en hederssak? Det vill jag lova.

Foto: Michael Lindström

Setlist

Länkar till övriga dagar:
Dag 1 (onsdagen den 9 juni)
Dag 2 (torsdagen den 9 juni)
Dag 4 (lördagen den 11 juni)

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners