EUROVISION SONG CONTEST 2022 – massröstningen på Ukraina ett tilltag på kollisionskurs med tanken bakom Eurovision-festen

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Fyra dygn har gått, och jag är fortfarande irriterad. Faktiskt. Hur tänkte Europas folk när de röstade fram Ukrainas Kalush Orchestra och deras bidrag Stefania till årets vinnare i Eurovision Song Contest egentligen?

Frågan är retorisk. För visst, jag fattar. Vi talar sympatisyttring för landet som Ryssland nu försöker få på knä medelst välbekant brutalitet och total avsaknad av hänsyn för mänskligt liv. Så reaktionen är visst det förståelig, första tanken är att låta känslorna styra och ge fingret åt den ryska övermakten. Och det går inte att komma ifrån; situationen är extrem och unik för Europa på sämsta möjliga vis. Så nej, är inte ute efter att ringakta de som stödröstade på Ukraina.

Skulle han känna av västs tryck mer?

Fast frågan gnager likväl där i skallen; precis på vilket sätt är det tänkt att gamle KGB-politruken Putin och hans hejdukar ska bry sig om att Europas folk gett vinstlotten till det ukrainska bidragit? Skulle han helt plötsligt känna av västs tryck ännu mer på grund av en glittrig kulturyttring stöttar det ukrainska folket än av alla ekonomiska sanktioner som EU och resten av världssamfundet redan riktar mot hans korrupta land? Inte precis, om man säger så.

En knäpp på näsan

Dessutom är inte det som poängen, det är en symbolhandling, tänker du som läser det här kanske. Ja, men än sen då. Det förändrar inget. Sedan kan jag förstå att det är skönt att ge Ryssland i allmänhet och Putin i synnerhet en knäpp på näsan, och den känsla av gemenskap som denna handling då genererade är förstås hur skön som helst för gemene man. En känsla som också innefattar det som stavas ”vara en bra människa”, för övrigt.

Skötte situationen exemplariskt

Men det här var fel väg att gå. Det var rent åt helvete, för att nu uttrycka det på ren svenska. ”Folket” borde nöjt sig med det tydliga statement om fred som arrangörerna gav uttryck för i öppningsakten Rockin’ 1000:s version av John Lennons Give Peace a Chance från piazzan San Carlo i Turin. Vi talar värdigt, snyggt och rörande på en och samma gång.

Europeiska radio- och TV-unionen EBU och de italienska arrangörerna skötte helt enkelt situationen exemplariskt med stil. Redan tidigare hade ryssarnas Eurovision-bidrag diskats på ett föredömligt tidigt stadium, och detta sammantaget borde ha räckt.

Musikens rätt vinna på sina egna premisser

Men ”folket” ville något annat, och det är folket som bestämmer i slutänden. Men det var trist att se. Nästan sorgligt och fullständigt missriktat. Visst, i kölvattnet på tillställningen gnäller Ryssland och dess Puitintrogna megafonmedia programenligt på sant Trump-maner och påstår att omröstningen var – gäsp – riggad, och det var väl en sådan förutsägbar reaktion alla stödröstare av Kalush Orchestra ville ha? Eller kanske inte ändå.

Betyder allt detta att jag vill dumförklara de som valde att rösta på Ukrainas bidrag? Naturligtvis inte. Avsikten var ju god. Däremot ska musikens rätt att vinna på sina egna premisser starkt framhållas, och det funkade inget vidare i lördags.

Med begränsad framgång

En annan aspekt att betona är att genom att fullständigt politisera Eurovision såg man samtidigt dessutom till att indirekt ge osportsligheten ett ansikte. Vilket var sorgligt. Särskilt som EBU alltid gjort sitt bästa för att hålla politiken utanför. Med begränsad framgång då och då, bör tilläggas, och det är trots allt de som alltid avgör i Eurovision-världen – men ändå. Minns till exempel Ukrainas vinnare 1944, 2016 i kölvattnet på invasionen av Krim ett par år tidigare.

Ingen annan hade en vettig vinnarchans

Politiserandet då var dock bara en mild vindpust jämfört med den storm som blåste genom Europa i helgen, och någonstans var det väl givet att ingen annan än Kalush Orchestra skulle ha en vettig chans att ta hem vinsten. Folket är med rätta bestörta över övergreppen som sker i Ukraina, och ville visa det på något sätt. Alltså visade man nu när tillfälle gavs att väst står enat mot Rysslands aggressionspolitik. Vilket förstås i sig ter sig enormt positivt med tanke på att dess desinformationsmedia och trollarméer gör sitt bästa för att splittra både Europa och västerlandet rent allmänt.

Britten hade förtjänat att vinna

Fast ändå. Tycker likväl att Eurovision Song Contest var helt fel forum för en protest av detta slag, och för att nu återgå till det där med det osportsliga; Eurovision-spektaklet är en musiktävling. Det är musik det ska handla om, och jag kan inte annat än tycka synd om lika duktige som sympatiske Sam Ryder. Den röststarke britten hade verkligen förtjänat att vinna med sin melodiöst retroljudande Elton John-doftande dänga Space Man.

Det hade vår egen Cornelia Jakobs också gjort, för övrigt. Liksom personliga favoriterna i The Rasmus och deras urstarka rockanthem Jezebel. Finnarna är internationella stjärnor med fem miljoner sålda album på meritlistan, men det hjälpte uppenbarligen inte i detta sammanhang ett dugg. En sorglig 21:a plats blev domen när alla röster var räknade.

Musik som enande kraft

Ukrainas Stefania då? Well, inte min kopp te. Ett trist jobbigt mishmash av entonig etno och hippeti hoppetti i min bok, men det hade nog blivit åtminstone en stabil topp tio-placering ändå även utan Putins ynkliga och brutala invasion. För smaken är som bekant likväl som baken.

Men det här med musik som enande kraft då? Absolut, jag håller med om hela den tanken. Men att massrösta på Ukrainas var som sagt ett totalt missriktat och enbart känslopräglat tilltag på kollisionskurs med själva ambitionen med Eurovision-fenomenet. Jag är förmodligen ganska ensam om att tycka så, men det måste sägas ändå.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners