MÄGO DE OZ, Sala la Riviera, Madrid den 29 april 2022 – lysande spanska folkmetallegendarer med infallen och finesserna som vapen

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Yppa ordet piratmetal och kännare av tyngre melodisk musik lär tänka på tyska Running Wild eller de brittiska lustigkurrarna i Alestorm. Likaså är likaledes tyska Beyond the Black ute och nosar på denna nischade genre på sitt kommande album. Ja, sedan har vi förstås också spanska Mägo de Oz, en sann institution och världsberömdhet både på hemmaplan och i Sydamerika, som på sitt senaste album, förra årets Bandera negra, gör ett lyckat försök att ge sitt bidrag vad gäller att ta ton om ”Sjörövar-Fabbe” – se där en oväntad blinkning till Astrid Lindgren.

Annars är niomannabandet mest känt för sin folkmetal med en icke sällan keltisk skrud. Vi talar överlag tydligt melodiösa för att inte säga catchy tongångar när niomannabandet är i farten. Samtidigt bär sällskapets alster då och då drag av crazy proggelement präglade av infall som onekligen påminner en del om det System of a Down sysslar med.

Korsfästa Jesusgestalter

Samtidigt bör emellertid påpekas att Mägo de Oz tonat ner det där en del på senare år. Därmed inte sagt att ”the craziness” är historia. Det vilar relativt ofta en air av humor med edge över vad det här gänget gör Trots att min spanska inte kan betraktas som annat än bristfällig i betydelsen usel är det tydligt att man inte är främmande för provokationer. Bara de faktum att man både haft en manlig och kvinnlig korsfäst Jesusgestalt på sina skivomslag säger en hel del i detta avseende. Och nog lär en del genom åren haft synpunkter på att grundaren Txus di Fellatio heter just Fellatio i efternamn.

34 års existens

Fast framförallt är förstås Mägo de Oz ett synnerligen proffsigt och underhållande band som ständigt levererar gedigna album. Inspirationen och infallsrikedomen fortsätter gå hand i hand, vilket helgens gig på trevliga konsertstället Sala La Riviera gav tydlig bekräftelse på.

Det fanns inget i alla fall inget som tydde på att bandet lider av trötthet efter 34 års existens. Å andra sidan har hela femton personer kommit och gått under denna respektabla livslängd, så man kan lugnt säga att nytt blod har kommit in i gruppen efterhand.

Inte för posernas skull

Men med nio personer på scen kändes det också som något hände precis hela tiden. Inte enbart sångaren Zeta alias Javier Dominguez och gitarristerna Manuel Seone och Victor de Andrés bidrog till showen, alla var rörliga och aktiva rent fysiskt vilket naturligtvis adderade ytterligare liv till helheten. Och det handlade inte enbart om poser för sakens skull, utan alla på scen begagnade sitt instrument för om inte mesta, så i alla fall för tydlig effekt för helheten.

Vad Mägo de Oz står för

Sedan säger det sig själv att nio personer kan få till en tämligen fet ljudbild. ”Less is not more”, vad gäller det här gänget. Och det är precis som det ska vara. Jag misstänker att herr Fellatio hade en vision av vad ett stort manskap skulle kunna åstadkomma musikaliskt initialt, och det var inte minimalistisk singer/songwriting.

Snarare var de väl något i stil med inledande El Abordaje, ett slags koncentrat av vad Mago de Oz står för. Det vill säga högt tempo i versen kombinerat med riffande, solon av såväl gitarr som fiol och flöjt, ett soft break med kvinnlig sång och o-ande i kören vid klimax, som den tända publiken omgående vrålade med i.

Övertydlig Dio-referens

Det kunde även låtar som El amor brujo, en dänga där folktonen fick sällskap av power metaltendenser och Zeta fick hjälp med sången av vokalissan Patricia Tapia.

Eller också kunde man botanisera i klassiskt ljudande tongångar goes metal som i instrumentala El callejón del infierno. Eller sikta in sig på domedagsaktig progg kryddad med Dio à la Astaroth. Om jag nämner att titeln är demonrelaterad, så blir Dio-referensen närmast övertydlig. Fast å andra sidan; han hade väl aldrig kvinnlig sång i sina verk.

Dryckesvisor med sejdeln i högsta hugg

Också var det det här med pirattemat. Eftersom nästan hälften av Banda negras femton spår avverkades blev det en del av den varan denna afton, och aldrig blev det väl så tralligt som i speedade La vida pirata och Resacosix en pandemia – Baksmälla i pandemin på svenska. Här talar vi verkligen dryckesvisor med sejdeln i högsta hugg.

Onekligen skojfriskt, får man väl säga. Men aldrig uttalat tramsigt kul som när Alestorm gör samma sak.

Historisk händelse av vikt

Fast ska jag nu om än motvilligt, framhålla något av det nya materialet denna kväll hade jag hellre valt titelspåret Bandera negra. Det här en sådan där episk skapelse med massor av snygga instrumentala insatser därtill, som man riktigt kan höra berättar om en historisk händelse av vikt.

På samma sätt fungerade La dama del mar, en lika tjusig som medryckande duett mellan Zeta och Pattricia Tapia där fiolen och flöjten adderade lika mycket till helheten som gitarrferna, vilket i och för sig inte är alldeles ovanligt för det här bandet.

Din mamma är en get

Vi talar lika naturlig som självklar storslagenhet, helt enkelt, och på tal om det. Med Desde mi cielo visade bandet upp den sida som stavas powerballad också. Allt gjort via ett varsamt uppbyggt pianointro som så småningom övergick i ett gråtmilt gitarrsolo och en stor refräng. Som bjärt kontrast avverkades Tu madre es una cabra en stund senare, en speedat ska-aktig sak, vars refräng deklarerar att din mamma är en get. Minsann. Extra plus här för övrigt för det knäppa och manligt mörka trallandet av korthugget slag som oväntat ljuder i början på sången.

En inte så hednisk högtid

Därefter avslutades kvällens tillställning en stund senare efter 22 nummer och drygt 2,5 mäktiga timmar med en hednisk högtid. Fiesta pagana var i alla fall titeln på verket ifråga, och det var ju passande. För visst var det en högtid man bevistat, om än en inte särskilt hednisk sådan.

Alltid noga med finesserna och infallen

Men hednisk eller inte, det ska det inte stickas under stol det med att jag är imponerad av Mägo de Oz. Av musikaliteten, spelglädjen, den starka sångkatalogen och showmanshipen. Detta gig bekräftade onekligen att de är hur underhållande som helst att avnjuta på scen, och rent musikaliskt serverades man extra allt med nyans, fingertoppskänsla och en variation som aldrig sviktar. Till och med ett – förvisso kort – bassolo var intressant nog för att engagera.

Vilket kan verka lite otippat. Men hemligheten totalt sett att bandet lyfter mer än man kan begära har med de små finesserna och infallen att göra, som bandet alltid är noga med. Det är därför till och med ett solo per bas kan lysa och få tummen upp.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners