Klicka på bilden, för att se hela bilden
Aaah The Corrs. Jag föll direkt när jag först hörde deras debut Forgiven, Not Forgotten i mitten på 90-talet. Systrarna Andrea, Sharon och Caroline Corrs läckra stämsång och David Fosters sedvanligt tjusiga produktion tillsammans med ett luftigt sound som kombinerade irländsk folk och melodiös radiovänlig pop var en kombination som slog an avsevärt mer än en sträng.
Sedan för att göra en ganska lång historia kortare kom det ultimata genombrottet 1998 efter ett framträdande i Londons Albert Hall när bandet framförde sin cover på Fleetwood Macs Dreams tillsammans med dess trummis Mick Fleetwood. Detta blev en avsevärd profilhöjare, och resten får väl sägas vara historia. Hitsen radades upp och de mångmiljonsäljande albumen följde i dess spår.
Paus för barnaalstrande
I alla fall fram till 2006. Därefter tog man paus på obestämd tid, ägnade sig åt barnaalstrande – de fyra syskonen inklusive ende brodern Jim fick hela åtta barn åren som följde – och diverse soloprojekt. Åtminstone vad gäller ledsångerskan Andrea och sjungande violinisten Sharon.
Trummisen Caroline verkar mest ha varit musikaliskt inaktiv när bandet legat nere medan multi-instrumentalisten Jim sorgligt nog mest ägnat sig åt att vara foliehatt à la New World Order och motsätta sig att Irlands konstitution lyfter förbudet mot abort hemma på Irland.
Tredje soloalbumet
Men hur som helst. Allt detta leder oss inte alldeles osökt fram till ämnet för denna text, nämligen The Fool & The Scorpion. Vilket i sin tur föranleder mig att informera om att Sharon Corr i likhet med syrran Andrea i och med detta hunnit fram till sitt tredje soloalbum.
En tydligt introspektiv skapelse
Att sedan hävda att en skiva i eget namn känns personligare än ett verk med alla syskonen må te sig överflödigt, men första intrycket är att det här är en tydligt introspektiv skapelse. Därmed inte sagt att vi vare sig talar i termerna snårig eller svårtillgänglig sådan. Däremot är det utan tvekan så att vemodigheten ligger som en hyfsat tung filt över hela anrättningen. Lyssna bara på det inledande titelspåret, så förstår ni vad som avses. Eller släng ett öra på nedtonade Lend Me Your Shoulder. Eller på likaledes avskalade pianoballaden Under A Dayling Moon för ytterligare bekräftelse.
Vacker och genuin
Något lättsammare blir det i lätt poppiga Freefall och i svävande folkballaden A Thousand Lives, två sånger som faktiskt mycket väl skulle kunna platsa i The Corrs repertoar.
Men samtidigt, överlag är det här en något dyster historia. Jag tvekar dock att använda ordet deppig eftersom det kan skrämma bort lyssnare, och det vore ju trist. För The Fool & The Scorpion är ju trots allt en sångsamling som kan te sig både vacker och genuin för den som tar sig tid, lyssnar och ser bortom det faktum att den inte direkt skriker hit omkring sig.
