NIGHTMARE SYMPHONY – mycket blod och naket, och mest en rad lån från andra italienska skräckisar

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Domizinano Cristopharo och Daniele Trani
Skådespelare: Frank LaLoggia, Antonella Salvucci, Poison Rouge, Halil Budakova, Irene Baruffetti
Originaltitel:
Land: Italien
År: 2020
Genre: Skräck
Längd: 78 minuter
Format: Blu-ray, VOD
Distributör: Njutafilms
Betyg: 2

Det senaste decenniet har det kommit en hel del giallo-pastischer. De flesta av dessa filmer har det gemensamt att de inte är speciellt bra. Problemet brukar vara att de antingen försöker låtsas vara en film från 1970-talet, eller att de lånar alldeles för mycket av genrens klassiska titlar – eller en kombination av detta – istället för att göra något eget och bara använda några typiska ingredienser, till exempel en mystisk mördare i svart, med en rakkniv i högsta hugg. Dock hade jag vissa förhoppningar på Nightmare Symphony.

Nightmare Symphony är regisserad av Domiziano Cristopharo och Daniele Trani, den sistnämnde agerade även filmfotograf. Sedan 2009 har Cristopharo regisserat drygt 30 långfilmer, samt en rad epidoder till antologifilmer. Jag har inte sett en enda av dem, och den enda jag känner till är debutfilmen House of Flesh Mannequins – jag känner till den eftersom Giovanni Lambardo Radice (dvs “John Morghen”) har en roll i filmen, och jag intervjuade honom ungefär vid den tidpunkten.

Italiensk film inspelad i Kosovo

Den här italienska filmen, som till större delen är inspelad i Kosovo, har ett bra filmfoto. Huvudrollen spelas av Frank LaLoggia, en namn som kändes bekant. Ja, just det – det var ju han som regisserade Fear No Evil (1981) och Lady In White (1988)!

Debuterade 1990

Legenden Fabio Frizzi har komponerat det musikaliska ledmotivet, medan Antony Coia står för resten av filmmusiken, som inte är dum. Filmmanuset är författat av Antonio Tentori. Tentori debuterade 1990 med manuset till Lucio Fulcis Nightmare Concert, bättre känd som A Cat In the Brain. Han skrev även storyn till Fulcis Demonia. Dessa följde Tentori upp med bland annat manusen till Joe D’Amatos Frankenstein 2000 och en hel hög av Bruno Matteis sista filmer. Han var även en av manusförfattarna till Dario Argentos Dracula 3D, som kom 2012, vilken väl får sägas vara Argentos sämsta film.

Varför göra filmen på nytt?

Det visar sig att Nightmare Symphony mer eller mindre är en nyinspelning av A Cat In the Brain, vilket Antonio Tentori även påpekar i en intervju bland extramaterialet. Varför man vill göra den här filmen på nytt kan man ju fråga sig – det är en av Fulcis sämsta filmer, och består till större delen av klipp från andra Fulcifilmer från slutet av 80-talet.

Seriemördare maskerad med påfågelmask

Franka LaLoggia spelar mer eller mindre sig själv – han är skräckfilmregissören Frank, som anländer till Kosovo för att klippa färdigt sin senaste film The Peacock’s Tale, Manusförfattaren tycker att Frank har förstört hans manus. Producenten är en skum typ som också är missnöjd, och kräver att Frank färdigställer filmen på en vecka, vilket är omöjligt. En seriemördare maskerad med en påfågelsmask härjar i staden. Franks film handlar också om en mördare iförd påfågelsmask. Sker morden på riktigt? Eller håller Frank på att bli galen och inbillar sig allt? En bit in i filmen tänkte jag att den här storyn kommer nog inte att leda någonvart, det här är säkert en sådan där film utan ordentligt slut.

Sadistisk och spekulativ scen

Nightmare Symphony inleds med att en naken brud ska duscha, men råkar illa ut. Hon trampar på en Kalle Anka-docka av samma modell som förekommer i Fulcis Don´t Torture a Duckling och The New York Ripper. Därefter dyker mördaren upp och skär upp kvinnan i en scen som är närmast identisk med den mest beryktade scenen i The New York Ripper. Effekterna är sämre i Cristopharos film, men scenen är betydligt längre än i Fulcis original, vilket gör den ännu mer sadistisk och spekulativ. Det här verkar även vara inledningen på Franks film; filmen i filmen.

Inget driv i berättandet

Problemet med Nightmare Symphony är att manuset inte är något vidare – och regin är inget vidare den heller. Frank LaLoggia, som har ett rätt udda utseende, är bra i huvudrollen, han har skådespelat förr, medan övriga medverkande ger ett amatörmässigt intryck. Det finns inget som helst driv i berättandet, handlingen är inte intressant, filmen är inte spännande – och ja, den har inget riktigt slut. Vi får ingen riktig förklaring till varför Frank håller på att bli galen, eftersom här inte finns någon karaktärsutveckling, alla rollfigurer är skissartade och platta, och för att det är rätt illa berättat. Var Frank galen redan från början?

Mest en rad lån från andra filmer

Snygg filmfoto, bra musik, och en bra skådis i huvudrollen alltså – men jag svårt att tänka mig att filmen kan uppskattas av andra än 18-åringar som vill se mycket blod och naket. Det här är mest en rad lån från andra filmer, och det är rätt poänglöst. De borde lagt alla resurser på en film med bättre manus. Sist i eftertexterna står det att filmen är tillägnad Lucio Fulci.

Hela soundtracket ligger som bonus på Blu-ray-utgåvan.

Pastissch på italiensk giallo

1994 utkom seriealbumet Giallo av mig och Mikael Tomasic. Det var förstås också en pastisch på italiensk giallo, full av visuella lån, men våra försvenskade historier utspelade sig i Sverige, innehöll en del bisarr humor och, hoppas jag, en kraftigt personlig touch.

Skriven 2022-02-24

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners