SINGLE ALL THE WAY – kör de sedvanliga juliga ingredienserna klichéartat rakt in i kaklet utan att få till det

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Michael Mayer
Skådespelare: Michael Urie, Philemon Chambers, Luke Macfarlane, Barry Bostwick, Kathy Najimy
Land: USA
År: 2021
Genre: Drama, Komedi, Romantik
Längd: 99 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 1

Gaytemat är uppenbart, men den som eventuellt fått för sig sådär lite självklart och för all del också lite fördomsfulla att Single All the Way just därför skulle koka över av edginess och frispråkighet för det biter sig själv i tummen.

Denna mjäkiga julsoppa stinker nämligen så mycket urvattnad och avslagen mysighet att man storknar. Påfrestande välmenande, socksött in absurdum och löjligt idylliskt à la Disney family-time är beskrivningar som lätt kan tas till heders utan att man ska behöva känna att det handlar om falsk varudeklaration.

Sviktar betänkligt i huvudrollen

Allt är således inte guld som glimmar. Ändå glänser och glimmar det som sig bör av julighet precis så generöst som ni kan tänka er. Alltså, bokstavligt talat. Rent filmiskt? Not so much. Som sagt.

Eller skådespelarmässigt för den delen. Särskilt Michael Urie, mest igenkänd från underhållande tv-serien Ugly Betty i huvudrollen sviktar betänkligt. Han ska spela söt och charmig, men det blir väl mycket överspel överlag. De enda som väl riktigt kommer undan med hedern i behåll är forne hunken Barry Bostwick, bland annat känd från 70-talets hypade miniserie Scruples och Kathy Najimy, för evigt ihågkommen för sin insats som kul nunna i komedin En värsting till syster, i rollerna som dennes liberala föräldrar.

Dejt med hålans ende(?) gay singelhunk

Vad det hela handlar om. Om att komma hem till jul och omfamnas av släkten i familjens sköte. Vad annars i sådana här sammanhang om inte självaste tomten, tomtemor och/eller smånissarna är involverade? Urie är L.A-fotografen Peter, som åker hem till den snöiga östkusten när det julas. Med sig till har han bäste vännen Nick. Allt för att låtsas att han äntligen befinner sig i en seriös relation.

Samtidigt har far och mor arrangerat en dejt med hålans ende(?) gay singelhunk James. Stor, stark, trygg och trevlig visar hans sig vara dessutom. Så vad är det att inte gilla? Well, inget egentligen. Fast det kan ju vara så att kärlekens ömma låga trots allt brinner mest för rumskompisen och bästisen Nick, trots allt.

Mer välmenande än gedigen

Ni ser säkert vart det hela barkar. Och slutar, för den delen. Vilket kan vara helt okej. I alla fall ibland, och till och med oftare än så. Är hantverket snyggt genomfört och har bra skådespelarinsatser bryr jag mig nödvändigtvis inte om att man sett det förr åtskilliga gånger. Men Single All the Way är dessvärre avsevärt mer välmenande än gedigen på något sätt.

Inget att springa benen av sig för

Sedan är det inte alls svårt att köpa att gaypubliken går och suktar efter att se sig själv i mer normala vardagliga situationer där allt fokus inte är på den sexuella läggningen. Likaså kan jag tycka det är på tiden att framställa HBQT-folk som en naturlig del av vardagen utan några komplicerande komplikationer. Men det goda syftet gör inte Single All the Way på något sätt till en film att springa benen av sig för. Och den hade givetvis varken blivit bättre eller sämre med ett straight par i huvudrollen. En spade är en spade är en spade, liksom.

Se något annat istället

För problemet är uppenbart; det här är en plågsamt standardiserad skapelse som bara kör de vanliga ingredienserna klichéartat rakt av in i kaklet utan att få till det vare sig med dramat, komiken eller romantiken. Så skippa det här och gör något annat. Eller varför inte se några bra filmer i denna juliga nisch istället, typ Jodie Fosters 90-talsförsök Hemma är bäst och 2005 års Välkommen till familjen, bägge två stjärnspäckade, välspelade och tillika alster som håller för flera tittar.

Skriven 2021-12-21

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners