PRINCE OF DARKNESS – John Carpenter-film utan tillstymmelse till skräckstämning och spänning

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Regi: John Carpenter
Skådespelare: Donald Pleasence, Lisa Blount, Jameson Parker, Victor Wong, Dennis Dun, Susan Blanchard
Land: USA
År: 1987
Genre: Skräck
Längd: 102 minuter
Format: Blu-ray, VOD
Distributör: Studio S Entertainment
Betyg: 2

John Carpenters Prince of Darkness från 1987 är en film jag gett många chanser. När den gick upp på bio i Sverige, kortad med fyra fula censurklipp, hette filmen Mörkrets furste. Av någon anledning kallades den genomgående för Mörkrets furste i tidningen Scandinavian Film & Video. Filmen fick en dålig recension i F&V, recensenten – det kan ha varit Carpenter-fantasten Micke Beckman – tyckte att den var totalt misslyckad.

Jag hyrde Mörkrets furste när den släpptes på video, och jag tyckte att den var skitdålig. Men. Sedan dess har jag noterat att en hel del människor verkligen gillar filmen. De hävdar att den är missförstådd, och att det är en intelligent och otäck film världen inte var redo för 1987. Därför har jag sett om filmen flera gånger, senast för bara ett par år sedan, och varje gång har jag hoppats att jag ska upptäcka vad det är som är så bra med filmen, och ändra uppfattning. Det har aldrig hänt.

Inspirerad av bok om…kvantfysik

Nu har filmen, under titeln Prince of Darkness, släppts på Blu-ray, och jag tänkte att nu jävlar! Nu kommer jag jag nog att upptäcka varför filmen hyllas i vissa kretsar. Men inte fan gjorde jag det.

På extramaterialet berättar John Carpenter att filmen är inspirerad av en bok han läst. En bok om … kvantfysik. Ja, jösses. Filmen handlar om en grön vätska, misstänkt lik vätskan Herbert West uppfinner i Stuart Gordons Re-Animator, som kom två år tidigare. Denna vätska, som kan vara miljontals år gammal, finns i ett mystiskt kärl i ett mystiskt valv i en nedlagd kyrka i ett slumområde. Vätskan är något slags anti-Gud, kanska Hin Håle själv, och den har funnits där i valvet i generationer.

Besatta och mordiska, en i taget

Ett gäng forskare anländer till kyrkan för att undersöka den onda vätskan. Två av forskarna spelas av Jameson Parker och Lisa Blount. Donald Pleasence spelar en präst. De sätter upp en massa högteknologiska manicker och mackapärer för att ta reda på vad det är som hittats i valvet.

Självklart slipper vätskan ut. De som utsätts för vätskan blir besatta och mordiska, en i taget. Området där kyrkan ligger befolkas av hemlösa och utslagna, deras ledare spelas av Alice Cooper, och dessa blir också hotfulla och mordiska.

Gillar Alice Cooper och trashankarna

Problemet med Prince of Darkness är att ingenting funkar. Åtminstone inte för mig. Här finns ingen tillstymmelse till skräckstämning och spänning, filmen är tråkigt berättad, estetiskt är det förvånansvärt rudimentärt, rollfigurerna är trista, miljöerna är fula, och filmmusiken är lite extra oinspirerad (att musiken hyllats i artiklar om filmmusik bryr jag mig inte om). Dessutom har jag alltid ogillat skräck- och spökfilmer där huvudpersonerna riggar upp en massa teknisk utrustning.

Vad jag gillar i Prince of Darkness, är Alice Cooper och hans gäng trashankar. Jag hade hellre sett en hel film om dessa gestalter. I Carpenters film är det meningen att de ska utgöra en kommentar till utstötta människors situation i USA, men det framgår inte riktigt.

Att höra folk prata om filmen mer givande

Med detta sagt, måste jag tillstå att extramaterialet på den här utgåvan är jättebra. Ett flertal personer som var inblandade i filmen pratar om dess tillkomst och mottagande, och det är väldigt intressant. Att höra dem prata om filmen är betydligt mer givande än att faktiskt se filmen. Alice Cooper säger en del bra grejor, bland annat att komedi, skräck och rock ‘n’ roll går hand i hand, och att skräckfilmer inte blir bra när man försöker göra dem för otäcka; när det inte längre är kul att titta på dem.

Kommer inte att ändra åsikt

Nu gissar jag att en del läsare anser att jag är ute och cyklar, Prince of Darkness är en bra film! Men, nu har jag sett den fyra-fem gånger sedan den släpptes, och jag tror inte att jag kommer att ändra åsikt om den. Betyget härunder är avrundat uppåt på grund av extramaterialet.

Hm, nu ser jag att John Carpenters (antagligen?) sista långfilm, och allmänt totalsågade, The Ward står på hyllan här bredvid mig. Den minns jag bokstavligt talat ingenting av. Ska jag se om den?

Skriven 2021-09-23

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners