CANDYMAN – välspelat och obehagligt, men budskapet tar tidvis över på bekostnad av flytet i (skräck)berättelsen

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Nia DaCosta
Skådespelare: Yahya Abdul-Mateen II, Teyonah Parris, Nathan Stewart-Jarrett, Colman Domingo, Kyle Kaminsky
Premiär: 2021-08-27
Betyg: 3

Skådespelaren Jordan Peele slog igenom hårt som filmskapare med sin egenhändigt skrivna skräckthriller Get Out för fem år sedan. På ett smart och inspirerat sätt vävde han i ihop skräckelementen med samhällskritik och satir till en högs sevärd helhet. Us från 2019 var en värdig uppföljare, men här lämnades det samhällstillvända därhän för en renodlad skräckis.

Det gör det däremot inte i Candyman, och så långt är förvisso allt gott och väl. Fast den som samtidigt hävdar att spänningen och skräcken hamnar lite i bakvatten i denna uppföljare till filmen med samma titel från anno 1992 har inte alldeles fel för sig.

Snappar upp vandringssägen

Precis som i föregångaren är platsen Chicago, och i handlingens centrum finner vi unga afroamerikanska paret Anthony och Brianna. Han är den strävsamme konstnären med potential medan hon arbetar som agent på ett hippt galleri. Så gissa om Brianna stöttar sin pojkvän, så han kan få in en fot på den förestående utställningen där.

Problemet är bara att Anthony inte har något vettigt uppslag till nya konstverk. Inte förrän han snappar upp vandringssägnen om Candyman det vill säga. Historien går hundratals år tillbaka till en tid då avsevärt sämre tider rådde för svarta, men i modern tid har mytens fokus hamnat på Helen Lyle, huvudpersonen i första filmen.

Usel idé yppa Candymans namn fem gånger

Att Anthony totalt snöat in på Candyman, ett väsen till mördare försedd med en krok istället för hand, som kan kliva ut direkt ur en vägg och ta folk av daga, råder det dock inga tvekan om. Därför är det heller inte särskilt överraskande att han gör succé med ett konstverk inspirerat av denne obehaglige figur. Inte för att han nödvändigtvis tror på hans existens, men snart börjar ändå obehagliga saker att inträffa, och knappast alltid för folk som förtjänar det. Så kanske finns det en anledning till att myten varnar alla som lyssnar att det är en usel idé att yppa Candymans namn fem gånger medan de tittar in i en spegel. För då kan det gå riktigt illa.

Väver ett snyggt nät av mystik

På pluskontot för denna senkomna uppföljare till 90-talets original ligger dess oförutsägbarhet. Peele, hans medförfattande regissör Nia DaCosta och skrivarkollegan Win Rosenfeld väver ett snyggt nät av mystik kring sin historia, och lyckas dessutom ganska väl med att hålla publiken på halster fram till upplösningen.

Kan knappast ha varit tanken

På samma sätt ska på intet sätt försöken att kritisera sådant som storstadens gentrifiering och de historiska orättvisorna mot USA:s svarta underskattas. Jag är den förste att applådera starka budskap i en film som inte får själva storyn att stanna upp. Fast det gör den faktiskt här. Lite grand helt i onödan, skulle jag vilja påstå. Budskapen tar tillsammans med den vassa satiren av konstvärlden i alla fall tidvis över på bekostnad av flytet i själva skräckhistorien, och det kan väl ändå knappast ha varit tanken.

Fast visst, värd att se är Candyman likväl. För snygg, välspelad och tillräckligt obehaglig är den oavsett vilket.

Skriven 2021-08-25

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners