Intervjuklassikern: BLOODHOUND GANG om det långa uppehållet efter succéalbumet: “Vi kunde inte riskera att förvandlas till mordiska galningar”

Annons

Klicka för att se hela bilden

BAKGRUND: De är förmodligen ett av de mest utskällda banden som kommit fram under de senaste tjugofem åren. I en tidig intervju med sångaren Jimmy Pop alias James Moyer Franks 1999 flinade han och sade att det är sällan de får en bra recension från någon som är äldre än femton.

Vilket förstås var hur förutsägbart som helst. Att skämta grovt om företrädelsevis sex av alla de slag och annat kontroversiellt utan att bry sig det minsta om eventuella tabun går sällan eller aldrig hem hos skitnödiga kollegor som lider av akut politisk korrekthet utöver den sedvanliga trendängsligheten.

Vad i stort sett ingen av dem vågar skriva under på är att man faktiskt kan bejaka både högt och lågt utan att tappa ansiktet, och Bloodhound Gang bejakade som bekant gärna det sistnämnda med emfas. Ja, och mest stolthet får man nog också säga.

Aldrig för gammal för en lycklig barndom

Men så var det här också ett sällskap som gjorde det till en hederssak att framhäva det juvenila. För som basisten Evil Jared Hasselhoff säger i intervjun här nedan ”är man aldrig för gammal för att ha en lycklig barndom”. Det handlar om regression mer än någonting annat, menade han då.

Om vuxenfilmsstjärnan med samma namn

Ja, och det är givet att den synen och attityden hjälpt till när bandmedlemmarna skapat sådana Bloodhound Gang-klassiker som I Wish I Was Queer so I Could Get Chicks, I Hope You Die och A Lap Dance Is so Much Better When the Stripper is Crying och riffiga The Ballad of Chasey Lane.

Den sistnämnda, som konnässörerna bland er kanske vet handlar om vuxenfilmstjärnan med samma namn, innehåller den lika enkla som oförglömliga textraden ”You’ve had a lot of dick Chasey, but you ain’t had mine”. Om detta inte är poesi så säg. Vad är det då? Ja, vad tycks om ”You and me baby, we’re ain’t nothing but mammals, so let’s do it like they do on the Discovery channel”.

Sistnämnda textrad är förstås hämtad från The Bad Touch, Pennsylvaniabandets största hit vid sidan om genombrottssingeln Fire Water Burn, som för övrigt innehåller ordlekslyrik som ”I’m not black like Barry White, no I’am white like Frank Black is”.

Fyra miljoner sålda exemplar

Att Bloodhound Gang var tramsebyxor utan like råder det förstås knappast någon tvekan om, så när herrarna 2005 skulle följa upp succén med Hooray for Boobies – som i slutänden hade sålt i fyra miljoner exemplar var det givet att det vinnande receptet skulle följas en gång till.

Något basisten Evil Jared Hasselhoff alias Jared Hennegan utan omsvep medgav när jag intervjuade honom 2005 om uppföljaren Hefty Fine. ”Det är samma gamla skit en gång till”, som han sade när jag frågade om hur han skulle vilja beskriva det nya verket. Ni som vill kan givetvis läsa mer om detta i texten som blev resultatet av vårt samtal då här nedan.

Det gyllene ögonblicket tappades bort

Vid tillfället hade hela sex år förflutit sedan Hooray for Boobies såg dagens ljus. En lång tid mellan album för de flesta band, men det hårda turnélivet tidigare hade satt sina spår, och alla inblandade ville slippa se varandra på ett tag.

Någonstans verkade det också som att det gyllene ögonblicket tappats bort av bandet när man till slut tog sig samman. Visserligen lyckades Hefty Fine sälja guld på hemmaplan alltmedan singeln Foxtrot Uniform Charlie Kilo gick het på MTV och andra musikkanaler, men att bandet inte skulle kunna surfa vidare på föregångarens framgångsvåg stod likväl klart rätt omgående.

Getting Laid on a School Bus

Därefter hände ingenting på väldigt länge. Åtminstone verkade det så. En obligatorisk Greatest Hits släpptes förvisso 2010, men sedan blev det tyst. Förutom vad gäller ett löfte om ett nytt album. Jimmy Pop avslöjade nämligen i en radiointervju att det nya verket skulle få titeln Getting Laid on a School Bus, och släppas sent 2012 eller tidigt 2013.

Floppen var snart ett faktum

Så blev det dock inte. Det skulle dröja till sista momangen på 2015 innan en den nya fullängdaren släpptes, och titeln blev inte den nyss nämnda utan Hard-Off.

Fast oavsett vilket var floppen snart ett faktum. Kanske för att folk slutligen glömt bandet efter ett helt decenniums frånvaro. Det är säkert en del av förklaringen, men den allra största anledning är nog trots allt att tidigare arbetsgivaren, multijätten Geffen inte stod för distributionen längre.

Istället hade Jimmy Pops eget bolag Jimmy Franks Recording Company tagit över den uppgiften, vilket ledde till att få eller ingen kände till att Hard-Off ens existerade. Och strax därefter upplöstes bandet.

Indragna visum och utvisning

Eller gjorde de verkligen det? Tog det inte slut redan 2013 efter några upptåg på scen samma år under dåvarande Europaturnén då Evil Jared urinerade på den ukrainska och ryska flaggan i respektive land. Med indragna visum och utvisning för bandmedlemmarna som följd, att ursäkta sig efteråt bet inte på de ukrainska och ryska myndigheterna. Vem vet, kanske var det så allting förlöpte. Evil Jared själv ska ha sagt i en intervju med tysk media 2017 att så var fallet.

Alternativrockens Steel Panther

Fast hur det nu än gick till. Av allt att döma är Bloodhound Gang historia nu. Är då uppbrottet för evigt? Troligen. Men det var roligt så länge det varade. På ett lika juvenilt som skamlöst sätt. De var alternativrockens Steel Panther. I stort sett inget var heligt, och det säger jag mest som något positivt. Sedan behöver allt faktiskt inte tas så himla allvarligt.

Allt träffade inte mitt i prick

På något sätt ter det sig också extra uppfriskande i dessa lättkränkta ”woke”-tider att se tillbaka på Bloodhound Gangs hämningslösa approach till lyrik och rockunderhållning. Sedan ska villigt erkännas att allt de gjorde inte träffade mitt i prick i humorns darttavla – urinerande på flaggor är till exempel inte alls lustigt, bara plumpt – men de gjorde det tillräckligt ofta.

Så fortsätt läsa den efterföljande texten efter den du just nu avnjuter, dröm dig tillbaka till 2005 och få dig i bästa fall några goda skratt. Hoppas du tycker texten är åtminstone hälften så rolig som jag tyckte själva intervjun var att göra. Då det begav sig. I en annan tid.

Skriven 2021-07-22

BLOODHOUND GANG – mer juvenila än någonsin

Alla finsmakare har hållit andan förgäves. För just när alla trodde att världen gick säker för lovsånger till djurisk älskog à la Discovery Channel och hyllningshymner tillägnade porrstjärnan Chasey Lain är dom tillbaka, och allt är sig likt. Efter fem års tystnad återvänder Bloodhound Gang till rockscenen tramsigare och mer juvenila än någonsin.

– Yes, vi är fortfarande väldigt juvenila, bekräftar basisten Evil Jared Hasselhoff. Som jag ser det är man aldrig för gammal för att ha en lycklig barndom. I vårt fall handlar det om regression mer än någonting annat. Jag tenderar att resonera som så att eftersom Beastie Boys blivit allvarliga måste någon hålla flaggan högt i deras ställe.

Försöker sälja skivor för att betala av huslån

Den stora frågan i sammanhanget är förstås om folk fortfarande kommer ihåg Bloodhound Gang. Jared själv tror inte det. Fem år är lång tid, och bandet var inte överdrivet heta från början heller så oddsen är dåliga, menar han.

– Därför gör vi mycket promotion nu. Vi försöker desperat sälja lite skivor. Vi har ju huslån att betala av.

Hårda turnélivet satte sina spår

Fast i ärlighetens namn är förutsättningarna för det nya albumet Hefty Fine ganska goda. Föregångaren Hooray For Boobies sålde trots allt hela fyra miljoner exemplar värden över. Men eftersom Jared med nollställd röst oavbrutet skämtar till det och strör sarkasmer omkring sig kan det vara svårt för den oinvigde att tolka vad som ska verkligen ska tas på allvar. Fast sant är trots allt att det hårda turnélivet satte sina spår hos och bidrog till det långa uppehållet.

– Well, om man turnerat i ett och ett halvt år med ett gäng snubbar vill man helst slippa se dom i fortsättningen. När vi hade hämtat vårt bagage på flygplatsen såg vi inte varandra på ett helt år. Sedan snackade vi lite om att börja jobba på en ny platta innan vi gjorde slag i saken ett halvår senare.

Tänkte tillägna nya plattan till alla som stämt dem

– Vad hade hänt om ni inte tagit paus?

– Då hade vi nog flippat ut. Vi hade förmodligen hamnat i fängelse eller på sjukhus allihopa. Vårt skivbolag Geffen ville att vi skulle fortsätta köra på med en ny platta och ny turné direkt. Dom är uppenbarligen inte så angelägna om sina artisters välfärd, men då tyckte vi dom kunde dra åt helvete. Vi kunde inte riskera att förvandlas till mordiska galningar.

“Blodhundsgänget” har dock haft helt andra problem än de rent mänskliga att brottas med på senare år. Hemma i USA har stämningarna haglat över bandet. Alla har varit ute efter att bli rika, som Jared uttrycker saken.

– Ja, det är en annan anledning till att vi inte kunde turnera på ett par år. Ingen har velat försäkra oss. En gång i samband med en spelning hoppade en kille ut i publiken och landade på en brud som blev tillfälligt paralyserad. Vid ett annat tillfälle vände sig en annan brud så hastigt om när hon fick syn på oss att hon fick whiplash. Det är som om jag skulle stämma Panasonic om jag ramlar av soffan när jag ser på TV. Men vi fick betala i båda fallen i alla fall, så vi tänkte vi skulle tillägna den nya plattan till alla som stämt oss genom att kalla den Hefty Fine.

Finns inget man inte kan skämta om

– På tal om den nya skivan. Hur skulle du vilja beskriva den för en gammal fan?

– Om det är en fan som hört våra två senaste plattor får han ingenting nytt alls. Det är samma gamla skit en gång till. Den enda skillnaden är att vi skippat scratchgrejen. Det där har “dicken” Fred Durst kört i botten, så det vill ingen höra igen.

När det musikaliska innehållet väl har avhandlats för samtalet oss osökt in på den kontroversiella lyriken. Vän av ordning undrar säkert om det inte finns något man inte kan skämta om, men det tycker inte Jared. Ingenting är heligt. Inte ens terrordådet den 11 september eller tragedin i New Orleans.

Michael Moore borde banta fyrtio kilo

– Men ska man kunna skratta åt sådant måste det verkligen vara roligt. Saken är inte den att vi anstränger oss för att förolämpa folk. Vi skriver bara om saker vi pratar om i turnébussen, inklusive hundar som slickar kulorna eller snuskiga saker om Mariah Carey.

– När vi nu ändå är inne på den seriösa avdelningen. Jag har läst att er första hit Fire Water Burn finns med på soundtracket till Michael Moores Fahrenheit 9/11?

– Ja, någon ringde upp och undrade om det var ok att använda den. Jag tyckte det var bra för om jag stöter på en brud kan jag säga att jag har en låt med i en film. Däremot har jag inte sett filmen, men jag har hört att den är politisk. Vad jag tycker om Michael Moore? Jag tycker han skulle banta fyrtio kilo. Man behöver inte äta fem gånger om dagen på McDonalds bara för att det finns.

Skriven 2005-09-23

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners