CROWNE – Poodles ex-trummis “Kicken” tackade först nej till nya supergruppen

Annons

Klicka för att se hela bilden

Etiketten supergrupp må vara sliten, men den är också slitstark och nödvändig för att beskriva vissa combos. Som till exempel Crowne. Visserligen lär inte den genomsnittlige NRJ- eller Mix Megapol-lyssnaren reagera nämnvärt på att folk från Art Nation, H.e.a.t, Poodles eller ens Europe ingår i denna färska musikaliska pakt, men för alla fans av melodisk hårdrock utgör kvartetten både något av en sensation och ännu ett exempel på Sveriges förmåga att stå i förgrunden i stort sett överallt i den internationella musikaliska sfären.

Och den goda responsen har inte låtit vänta på sig. Inte sällan har utlåtandena från rockpressen varit översvallande. Ändå är det ganska uppenbart att alltihop började som en idé som inte vara alldeles klar i huvudet när förberedelserna drogs igång.

– Jamen, det var väl ingen som riktigt visste hur Crowne-projektet skulle bli från början, bekräftar Christian “Kicken” Lundqvist. Jag fick frågan om att gå med förra hösten, och då tackade jag för mig. Men sedan dök det upp nya låtar och då tänkte jag “Wow”, så då började jag pula med dem. Jag blev väldigt pepp då.

Trillade nästan av pinn

Peppen övergick dessvärre snabbt till något annat. Något negativt och allvarligt. I samband med inspelningen hade trummisen corona. Temperaturen låg som mest på 40,4 grader. men den före detta Poodles-trummisen valde att hålla ut och spela in de tre låtar han hade kvar vid tillfället ändå.

– Jag höll nästan på att trilla av pinn, men jag var övertygad om att det inte var covid jag hade fått. Sedan däckade jag i tre veckor.

Som en blixt från en klar himmel

Som om inte detta var nog följdes detta elände sedermera av ett larm via kvällspressen så sent som i maj då det basunerades ut att Kicken drabbats av blodproppar i hjärtat och levern och låg på sjukhus. Ett oroande besked, minst sagt. Men när denna intervju gjordes var han hemma igen. Om än i sjukskriven form.

– Ja, vad fan. Jag kan ändå säga att läget är bra. Det hade kunnat vara värre. Jag är tacksam jag kan stå på benen. Men det känns som om det här kom som en blixt från en klar himmel. Det hade ringt från tidningarna en vecka när jag blev medveten om vad som hänt. Då visste jag också att jag inte skulle dö, och nu kan jag gå ut och promenera med jycken igen.

– Men annars då; jag antar att du liksom de flesta andra hållit dig hemma större delen av tiden pandemin pågått?

Egentligen har skillnaden inte varit så stor. Det är bara det att man är tröttare. Nu känner jag att det är okej att kolla på en serie. Förr skulle jag alltid göra något annat. Men nu kan man unna sig att chilla lite. Musiken är ju klar nu, så nu är det bara att chilla och hoppas att folk köper plattan.

Bif Byford och Hem till gården

Fast coronan utgjorde likväl ett streck i räkningen. I skarven mellan 2019 och 2020 anlitades Kicken att trumma på Saxon-sångaren Bif Byfords soloalbum School of Hard Knocks, och så långt var allt gott och väl. Men sedan kom verkligheten och trängde sig på.

– Jag åkte ner till honom och spelade in plattan i Brighton. Efter det åkte vi hem till Bif i York när han skulle lägga sång. Det var som att vara med i Hem till gården. Det var fantastiskt. Det finns mycket historia där, och där kom jag som en ”swedish viking”. Sedan skulle vi ut på en jävla turnésväng , men då kom coronan.

Först på senare tid det börjat röra sig

Desto roligare är det då med den positiva responsen på Crownes debutverk Kings In the North. Det känns kul, menar Kicken. Samtidigt påminner han om att likvärdiga svenska band som Eclipse och H.e.a.t haft en lång resa, nästan tjugo respektive femton år, för att nå dit de är idag. Dessutom är det först på senare tid det “börjat röra på sig”, betonar han.

På en rak fråga håller Kicken för övrigt också med om att de tre singlar som först släpptes, Mad World, Sharoline och Perceval, är hyfsat representativa för helheten, men sedan finns det förstås också en annan given anledning till att vissa låtar blir singelkandidater.

– Ja, det är att man tycker de är bättre. Annars tycker jag att det här är ett genomgående starkt album. Jag tycker det är en riktigt bra platta och Jona Tees produktion är också riktigt bra.

Fick sväva ut mer än vanligt

– Du har ju ett förflutet i Poodles, klaviaturspelaren Jona Tee är med i H.e.a.t, basisten John Levén spelar bas i Europe och sångaren Alexander Strandell frontar Art Nation till vardags. Håller du med om jag säger att det känns som att allt ni gjort tidigare mixats till en spännande, men ändå välbekant enhet?

– Det gör det faktiskt. Nu är jag ju bara trummis, men jag fick sväva ut mer än vanligt. Men det känns som om alla bidragit med någonting. Sedan vet man ju aldrig vad det blir till slut. Fast det är Jona Tee som är mastermind. För även om alla haft åsikter är det han som varit drivande.

Är inte intresserad av att göra soloplatta

-Ja, jag ser att det är Alexander och Jona som i huvudsak skrivit låtarna?

– Det var ju Alex och Jona som började arbeta tillsammans. Det var planen från början, och det var då jag fick frågan om ville vara med. Det var då jag tackade nej. Sedan fick det till så pass balla låtar, så…Jag är inte intresserad av att göra en soloplatta. Då känns det roligare att gå in i projekt och se vad det leder till. Sedan skulle det vara kul med en turné, men det kan bli lite bökigt. Alla har annat att göra. Det är så med projekt. Man kan säga att nu ger vi oss ut, men så är det en som inte pallar.

Är sådär kallas supergrupp

– Hur ser du på det här med att ni begåvats med etiketten supergrupp?

– Det är sådär. Det tråkiga med det är att det alltid finns någon pajas som sitter på nedre botten och säger “Vadå, supergrupp?” Men man får väl ändå säga att Europe är ett superstort band. Sedan Poodles kanske inte är det, men vi har sålt ut i Japan och släppt skivor i hela världen. Och H.e.a.t är större än någonsin.

Att få mat på bordet

– Men som du säger. Det är svårt med projekt att få dem ut på vägarna?

– Fast alla tar med något till bandet ändå. Sedan tror jag inte alla kan vara med på alla beslut för det. I Poodles var det jag och Jakob (Samuel, sångaren) som bestämde, och det gav mat på bordet i femton år. Det var en strategi, vilket vi kunde leva gott på. Det var fantastiska år.

Allt handlar om att få mat på bordet, upprepar Kicken. Således fnyser han vare sig åt företagsgig eller reklam för att hålla ett band flytande. I alla fall gjorde han det inte under åren med The Poodles. Men det finns förstås gränser.

– Som när Zlatan gör sin 25:e tv-reklam. Då kan jag tycka att han tappar lite av sin trovärdighet. Men när han sade att han sålde sin själ till djävulen förstod man varför. Nej, så var det förstås inte.

”Kan få lyssna på jävla speedmetal”

Sedan påminner trummisen om att The Poodles tidigt fick slåss mot kritikerna. Töntiga, mjäkiga var nedsättande omdömen som länge kunde höras från förstå-sig-påarna. Skit i recensenterna, blev svaret från Kicken.

– “Tror ni vi vill låta som Motorhead”, tänkte jag. Låt dem tycka vi är töntiga och mjäkiga. Sedan kan de få lyssna på jävla speedmetal. Allt låter töntigt då om man jämför med det.

Fantastiska fans i Japan

– På tal om The Poodles. Jag vet att ni gick ut i december 2018 med att ni skulle lägga ner. Vad är statusen nu? Har något förändrats?

Vi gick ut med ett statement då om att Poodles inte fanns längre. Men jag säger som jag brukar; jag vet inte vad som kommer att hända i framtiden. Men vi kände att det inte var roligt längre. Vi hade gjort flera Europeturnéer, vi var i Japan 2018 då det var utsålt. Fansen var helt fantastiska där.

Slitningarna fick bandet att lägga av

– Det låter härligt?

– Fast det var inte kul längre att leka rockstjärna. Vi hade börjat störa oss på varandra. Du vet, man bor på bussen, sitter bredvid varandra, köar till toaletten och duschen tillsammans. Är hopsydda med varandra. Sedan när vi kom hem gjorde vi företagsgig och annat, men vi var aldrig ifrån varandra. Nu har alla sitt eget att göra. Men vi träffades för ett tag sedan ute för att det var 15 år sedan vi gav ut (debutsingeln) Night of Passion. Det var väldigt trevligt.

Kicken menar att det var slitningarna som fick bandet att lägga av 2018. Men uppenbarligen är inga ovänner med varandra. Man hörs av och rings ibland, som han uttrycker saken.

– Sedan var sista plattan en coverplatta, och det var för att det inte fanns inspiration att skriva till en ny platta. Man kände att det var lite på upphällningen. Vi hade inte samma bygge som H.e.a.t och Eclipse, och då är det bättre att lägga ner.

Ett härligt jobb på Postkodlotteriet

– Men jag antar att vi inte hört det sista av Crowne än?

Nej, det finns planer på att göra en skiva till. Vi har absolut diskuterat det. Så det kommer absolut en till. Man brukar ju skriva på för tre plattor.

– Sedan arbetar du ju på tv4 för Postkodlotteriet också. Jag måste säga att det var lite oväntat att se dig där efter att bara ha sett dig i The Poodles tidigare?

– Ja, men va fan. Det är ett härligt jobb. Men från början var jag väldigt skeptisk. Jag tyckte inte jag passade in riktigt där. Sedan ändrade jag mig. Att få komma hem och göra folk till miljonärer var en sådan egoboost. Sedan tycker vissa att 100.000 inte förändrar livet för någon. Jo, det gör det. För det finns folk som aldrig kunnat ta familjen till Rhodos tidigare förrän de vunnit i Postkodlotteriet.

Förändrade livet

– En lite fånig kritik kan jag tycka?

– Ja, men det här är Sverige, och då ska du inte heller vara med i sådant som Allsång på Skansen. Men jag har aldrig fått ihop det där att inte ta ett jobb. Och ta det här med Fångarna på fortet. Man får en månadslön för att vara med, och det är jävligt kul. Och Martin Westerstrand i Lillasyster blev väldigt påhoppad för att de var med i Mello, men det är ett fönster till så många människor. När Poodles var med förändrades våra liv fram till 2018. Så jag kan inte förstå de som tycker det är fel att vara med.

Skriven 2021-07-08

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners