RELIC – psykologisk rysare som hoppar skickligt mellan tuvorna

Annons

FAKTA
Regi: Natalie Erica James
Skådespelare: Robyn Nevin, Emily Mortimer, Bella Heathcote, Steve Rodgers, Chris Bunton
Premiär: 2021-02-18
Betyg: 4

Det har inte alltid varit lätt att agera försvarsadvokat för skräckfilmen när åklagarna (någon som råkat se någon av genrens många avarter) drar alla över en kam. Jag hävdar med en papegojas envishet att skräck och sci-fi har levererat några av filmhistoriens mest livskraftiga filmer och även i ledet under Dracula, Exorcisten, The Shining med flera hittar vi filmer som hedrar ovan nämnda genrer.

Skräckfilmer kan vara visuella nattmaror, men de kan också slå an på de psykologiska strängarna och låta åskådaren sväva i okunnighet om det hela verkligen händer eller bara är hjärnspöken hos någon av skådespelarna.

Det spökar i hur och lägenheter numera

I svunna tiders skräckisar hamnade man alltid på ett gammalt slott, men vi har lärt oss med Huset som Gud glömde och tv program som Det Okända att det är i vanliga hus och lägenheter spöken numera vill vara med i tiden. Med Relic filmdebuterar Natalie Erica James, hemmahörande i Australien, och hon gör det glädjande nog med just en psykologisk rysare som skickligt hoppar mellan flera tuvor.

Tillbaka utan att minnas

Är det en ond ande med i spelet eller är det en djupdykning i en åldrande människas hopplösa kamp mot en stundande kamp mot demenssjukdomens slutgiltiga seger?. När Edna (Emily Mortimer plötsligt försvinner reser hennes dotter Kay (Robyn Nevin) och barnbarn Sam (Bella Heathcote) till hennes hus för att försöka finna henne i livet. Edna är i livet och kommer plötsligt tillbaka utan att minnas var hon varit.

Bortsett från några blåmärken är hon till synes frisk och kry, men så börjar hon förändras. De tre kvinnorna hamnar i en klaustrofobisk labyrint som de inte kan ta sig ur och det blir ett makabert kammarspel inom ramarna för skräckfilmens klassiska ramar.

Mörkt, dystert och nedbrytande

Alla tre kvinnorna är lysande och Natalie Erica James ger dem fria tyglar att spela ut sina känsloyttringar, och gå i närkontakt med kameran. Mörkt dystert och nedbrytande på alla plan är det här, och åskådaren sitter aldrig opåverkad. Att man också själv får möjlighet att fundera och spekulera, och inte får storyn nedtryckt i näbben gör också att filmen kan tillskrivas att köra sitt eget lopp utan att stryka någon medhårs. Skräckfilmen är inte död, den har bara slumrat till ett slag och hämtat nya krafter.

Skriven 2021-02-17

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners