BOOKERPRISET OCH PAPEGOJJÄGARNA Maria Küchen, Andreas Palmer, Boel Werner, Inger Fredriksson, Maria Ramdén…

Annons

…Sarah Linton, Casandra Roslund, Ulrika Frolov, Yvonne Eriksson, Åse Hedemark, Arne Jönsson, Niklas Altermark, Monica Rosén, Ingela Wadbring, Åsa Wengelin, Jan Ygge, Katarina L Gidlund, Lars Lindberg, Lena Carlsson, Björn Appelgren, Dan Panas, Gunnel Engwall, Lars Borin, Lars Burman, Anders Olsson, Jennica Thylin-Klaus, Lars Ilshammar, Johan Svedjedal och Anders Cullhed.

Det senaste Bookerpriset tilldelades den skotske debutanten Douglas Stuart för den semibiografiska romanen Shuggie Bain. ”It’s hard to come away from that book without thinking ‘This is going to be a classic’”, sade Margaret Busby, juryns ordförande. Men innan manuset Shuggie Bain kom till tryck, lyckades det vara refuserat av inte färre än 32 förlag.

Anledningen till denna diskrepans mellan en vinst av ett världsomskrivet och välrenommerat pris, och många upprepade refuseringar från skilda förlag är, att samtliga förlag har en mäktig förlagsredaktör som tror sig vara en orakelmässig Anders Tegnell.
Följaktligen finns det enbart i Stockholm över fyra miljoner osålda böcker (liksom det i Sverige finns cirka 6 500 döda i Covid-19). Det trycks och trycks. Det är bra, kan du argumentera, eftersom det tyder på en demokratisering av det tryckta ordet.

Det är möjligt att det är så. Men det är också möjligt att det avspeglar en förslappning av synen på litteratur som profession. På varje litterär Mozart går det tolv gånger tolv gånger tolv dussin Salieris, på varje Shakespeare går det sextio gånger sextio gånger sextio författare vars namn försvinner från läsarnas medvetande lika snabbt som trycksvärta torkar.

Men så länge någon betalar för detta massiva spill, så bör det inte vara något problem, kan du möjligen tänka. Men det är det, eftersom en myckenhet av det som skrivs för svensk teaterscen, svensk utredningsavfallshög och svensk bokhandel och bibliotek, är inte så sällan åtminstone delvis finansierad med offentliga medel.

Varför är det nåt problem grubblar du kanske. Eftersom alla bidragskassor har en botten, vilket betyder att det finns en hel del skribenter och författare som inte får bidrag varken i form av stipendier eller distributionsstöd. Och det är kanske de duktigaste som faller bort, och blir aldrig till en Strindberg eller Moberg. Eftersom det kräver så mycket tid och energi och tur och bekantskap att slå sig fram, att mången faller från. De är inte ovanligt att de riktigt begåvade författarna, dramatiker, manusförfattare är duktiga just på att skriva och inte på att tävla med dem som på ett eller annat vis, av egen eller någon annans kraft, lyckades placera sig nära det näringsrika tråget.

Douglas Stuart, författaren till den med det senaste Bookerpriset hyllade roman Shuggie Bain, är inte den förste litteratören som först blev refuserad men som till slut ändå hade tur att slå igenom. John Kennedy Toole försökte under flera år förgäves hitta en förläggare till sin roman som i svensk översättning heter Dumskallarnas sammansvärjning. Från ofattbart många förläggare fick han höra att han var oduglig som författare och eftersom det var på just författarskap Kennedy Toole byggde sin identitet, begick han självmord. Tooles moder lät sig dock inte luras av förläggarnas dumskallesammansvärjning utan fick slutligen romanen utgiven, genom författaren Walker Percys lobbyverksamhet. Resten är känd historia: Dumskallarnas sammansvärjning har belönats med Pulitzerpriset och översatts till samtliga kulturspråk.

Även Astrid Lindgrens Pippi Långstrumpfann sin utgivare först efter att ett stort berömt förlag tackat nej till henne. Pippi är i dag inte bara världens starkaste tjej utan även barn-litteraturens mest kända. (I sitt följebrev till Pippimanuskriptet till Bonnier, refererar Astrid Lindgren till Friedrich Nietzsche, vilket i och för sig inte var alldeles ovanligt. Nietzsche har inspirerat August Strindberg, Ola Hansson, Vilhelm Ekelund, Henrik Ibsen och icke minst Georg Brandes, som introducerade Nietzsche för nordisk publik.

Bonniers avvisade redan tidigare Ola Hanssons planerade översättning av Nietzsches Also sprach Zarathustra som förresten redan fanns översatt till svenska av den trettioårige Albert Eriksson som Sålunda talade Zarathustra.
”Vi vill på intet vis ha något att göra med spridandet av dylika idéer i Sverige.” skrev Bonniers. Lindgren kom med sin Übermädchen vid slutet av andra världskriget …)
Fröken Julie är en annan stark kvinnogestalt som en mäktig förläggare visade på porten. Strindbergs kammarspel Fröken Julie är i dag en av de mest spelade pjäserna i världen. [Dramat Fröken Julie skrevs 1888. Först 15 år senare spelades det i Sverige och även då vid en sluten tillställning i Uppsala. Karl-Otto Bonnier har kategoriserat avslaget som ”det största förläggaremisstag (…) jag och min far gjorde oss skyldiga till.”]

Tysk-holländskan Anne Frank förintades först i koncentrationslägret Bergen-Belsen år 1945, och sedan skulle hon än en gång tystas av samtliga tillfrågade bokförlag när hennes far Otto förvägrades att få hennes dagbok utgiven. Otto Frank bekostade själv utgivningen, och Anne Franks dagbok är i dag världens mest sålda bok.

En tid i helvetet skrev Arthur Rimbaud under ett uppehåll i födelsestaden Charleville, Ardennes. Boken trycktes i Bryssel och bekostades av hans mor. Utgivandet av Rimbauds Illuminationer skrivet 1872-75, skedde genom Paul Verlaines försorg. Verlaine redigerade senare även Rimbauds postuma Poésies complètes Œuvres och Lettres.

Kathryn Stocketts manus till romanen The Help ratades 60 gånger. Inom ett år efter utgivningen, översattes boken till 42 olika språk, hade sålts i 10 miljoner exemplar, och låg över 100 veckor på The New York Times Best Sellers List. Filmatiseringen av The Help, som på svenska heter Niceville är inte mindre än ett mästerverk, något som Kathryn Stockett verkligen bidrog till.

Manuskriptet till amerikanen Tristan Egolfs lovprisade förstlingsroman Lord of the Barnyard refuserades av inte mindre än ett 70-tal förlag bara i USA. Men i Europa råkade Egolfs möta den franska författarcelebriteten Patrick Modiano och denne hade inarbetade kontakter med flera bokförlag. Boken utkom inom kort inte bara i Frankrike utan även i Holland, Belgien, Spanien, Storbritannien och, jo visst, i USA.

Det var på ett nästan oändligt antal förlag man tog sig för näsan när man kom i kontakt med Patrick Süskinds numera världsspridda bestseller Parfymen. På förlaget Diogenes hade man dock en Feinschmecker som bakom den förmodade stanken fann en delikatess, and the rest is history, som man numera säger på det förlag som tog sitt namn efter den av filosoferna av den kyniska skolan som demonstrerade sin övertygelse om människans behovslöshet genom att bo i en tunna.

Stieg Larsson överlämnade det första manuset av sina Millennium-böcker till flera förlag, bland annat Piratförlaget, men ingen trodde på det. Det gjorde däremot Norstedts Förlag, och enligt SVT sålde Millennium-serien mest av Norstedts böcker någonsin. Om denna rapport omfattar bara Stieg Larssons böcker eller också David Lagercrantzs böcker i serien, eller om det rör sig om svenska upplagor eller samtliga upplagor på samtliga språk, fick man inte veta.
Fredrik Backman berättade i ett radioprogram att hans första roman, En man som heter Ove, densamma som numera är utgiven i över trettio länder och legat på flera länders bestsellerslistor och är dramatiserad och filmatiserad, refuserades av flera förlag och att ett förlag skrev i sitt nej-brev ”…vi ser ingen kommersiell potential (i den).”

Joanne Kathrin Rowling levde på den engelska välfärdens smulor när hon skrev den första boken om Harry Potter, den nutida barnlitteraturens största försäljningssuccé och när hon fick artiga förlagsnej och nej och nej och nej. Man ansåg bland annat att manuskriptet var för långt för att barnen skulle kunna ta boken till sig. Enligt TV-programmet 60 Minutes, drabbas Rowlings litterära agent av mer än ettusen förfrågningar om merchandising i veckan nuförtiden. Samme agent hävdar också att 100 miljoner Harry Potter-böcker är sålda på de 42 språk som de är översatta till, och i 200 länder som böckerna säljs i. Även en blyg försäljare borde inse att detta är någorlunda bra försäljningssiffror för böcker som av förlagsexpertisen ansågs vara osäljbara.

För James Joyce tog det hela nio år innan han efter ingripande av ingen mindre än Ezra Pound, fann en förläggare till prosadebutboken, novellsamlingen Dubliners.
Biografin över Carl Panzrams tragiska liv Killer — A Journal of Murder vandrade 40 år på olika förlag innan den blev utgiven och sedan även filmatiserad med ”USA:s samvete” Oliver Stone som producent och med James Woods i rollen som den dubbeltydige antihjälten.
Richard Adams världsberömda allegori Watership Down, Den långa flykten på svenska, returnerades av 54 bokförlag, men fru Adams envisades med att skicka manuskriptet till fler förläggare, av mentalhygieniska skäl, utan makens vetskap. Den långa flykten har korats som en av världens 100 bästa böcker, och den återfinns därför på listan ”Världsbiblioteket”. Listan röstades fram 1991 på uppdrag av Tidningen Boken av flera hundra svenska experter från Svenska Akademien, Svenska Deckarakademin, bibliotekarier, litteraturvetare, författare, bokhandlare med flera.

Marcel Proust fick Du Côté De Chez Swann, första delen av sin romansvit A La Recherche Du Temps Perdu / På spaning efter den tid som flytt. 1, Swanns värld i retur från samtliga franska förlag, men eftersom han var son till en förmögen läkare, så kunde han själv bekosta utgivningen. Redan för svitens andra bok A L’ombre Des Jeunes Filles En Fleurs tilldelades han det prestigefyllda Goncourtpriset, och i dag finns det knappast någon högbrynt konsument av små madeleinekakor som öppet vågar erkänna att hon eller han inte har läst det nästan 4 000 sidor långa verket.

Ukraina-polacken Joseph Conrads Nostromo sågades av kritikerna när den för första gången trycktes år 1904 men har senare omvärderats och betraktas idag som ett absolut mästerverk.
Den store Shakespeare- och Goetheöversättaren Boris Leonidovitj Pasternaks roman Doktor Zjivago kunde först inte hitta en utgivare och när romanen så småningom kom ut i Italien, smädades den av kritiker på en mängd kreativa sätt. Inte att undra på att Pasternak avstod från att hämta sitt Nobelpris.

Spindelmannens skapare, Stan Lee, fick ett skriande NEJ! från sin förläggare med motiveringen att vem skulle tänka sig att läsa något sådant, när det finns så många människor som lyder av arachnofobi, panisk skräck för spindlar? Hur det sedan blev med den saken vet du. Stan Lee lät sig inte avskräckas utan hittade en självmördare till förläggare och … Redan den andra filmatiseringen av The Spiderman var under en viss tid världens mest inkomstbringande, men filmfabriker har alltid kläckt spindlar med en liknande frenesi som kycklingsuppfödarna kläcker ägg: Frank Marshalls & Steven Spielbergs Arachnophobia, Robert Webbs The Spider, Bert I. Gordons Earth vs. the Spider, Robert Hamers The Spider and the Fly, Jack Hills Spider Baby, Or The Maddest Story Ever Told, Roy William Neills The Spider Woman, Arthur Lubbins The Spider Womam Strikes Back, Fritz Langs Die Spinnen, Bernardo Bertoluccis La Strategia Del Ragno / Spindels strategi…

Först efter dryga sex år av intensiv jakt på en bokförläggare lyckades Jack Kerouac få sitt manus till On The Road utgivet. Bob Dylan sade om On The Road “It changed my life like it changed everyone else’s”. Och hur många människor i sin tur har inte Dylan influerat?
Och tro nu inte att Bob Dylan är den ende som avgav tribut till On The Road. Jim Morrison, Tom Waits, Stephen Shore, Robert Frank… Jag kan visst fortsätta.
Hunter S. Thompsons Fear And Loathing In Las Vegas är en uppgraderad On The Road liksom även Callie Khouris och Ridley Scotts Thelma And Louise, Sam Shepards, L.M. Kit Carsons och Wim Wenders Paris, Texas och naturligtvis Terry Southerns, Peter Fondas och Dennis Hoppers lika oförglömliga som inflytandelika Easy Rider

Nobelprismottagaren Doris Lessing sände ett av sina kända verk till ett flertal redaktioner under pseudonym och fick det refuserat. Samma experiment gjordes med Jerzy Kosinskis roman Steps vilken tidigare belönats med det mycket prestigeladdade priset The National Book Award. Det blev ett klart och tydligt ”Nej!”. Kosinski blev skakad och sände under sitt eget namn ett absolut oläsligt arbete skrivet av en universitetsstuderande till sin förläggare. Svaret kan du räkna ut: Verket eller snarare fuskverket blev antaget. You don’t argue with success! säger nämligen en av showbusiness gyllene regler. Kosinski tog sedermera sitt liv.

Ninas flykt
Min och Daniel Malméns ungdomsroman Ninas flykt skulle i dag kunna ha varit hyllad och omdiskuterad, fast inte på grund av den förrädiska händelsen som de samvetslösa, ryggkrökta papegojjägarna Maria Küchen, Andreas Palmaer, Boel Werner och Inger Fredriksson iscensatt.

LL-förlaget utlyste en manustävling för ”slukaråldern 9-14 år!” Första priset bestod av50 000 kronor, samt utgivning av bidraget i bokform. LL-förlaget ingår i Centrum för lättläst, och om det kan man läsa följande på deras webbsida: ”… Riksdagen har bestämt att Centrum för lättläst ska göra lättlästa böcker och tidningar.
Det är viktigt för demokratin att människor med lässvårigheter också får läsa böcker och tidningar som är tydliga och lätta att läsa.
Regeringen har skrivit våra stadgar för hur vi ska arbeta och valt en styrelse för Centrum för lättläst. I styrelsen finns politiker, forskare och personer som har erfarenheter från våra målgrupper.
Centrum för lättläst får pengar från staten varje år.”
Tävlingens jury bestod av Maria Küchen, Andreas Palmaer, redaktör på LL-förlaget och författaren och illustratören Boel Werner. Juryn förbehöll sig ”rätten att inte utse en vinnare.”
Men juryn utsåg en vinnare, det blev manuset Ninas flykt.

Jurymedlemmen Boel Werner berättade för mig, Vladimir Oravsky, att hon placerat mitt och Daniel Malméns tävlingsbidrag Ninas flykt på andra plats på sin prioriteringslista, men eftersom de övriga jurymedlemmarna placerade Ninas flykt på första plats, så blev det ingen diskussion om det, utan hon gick naturligtvis med på majoritetens beslut.

Jag ringdes upp av LL-förlagets chef Inger Fredriksson och hon berättade för mig att bidraget Ninas flykt ”överlägset vann den av LL-förlagets utlysta tävlingen”, men, fortsatte hon, ”du och din kumpan Daniel Malmén får inte se ens röken av vinstsumman”, eftersom, sade hon, ”varken du eller Daniel Malmén är något annat än simpla bedragare”.
Jag var en smula omtöcknad av Inger Fredrikssons oväntade utspel och det tog mig säkerligen några sekunder innan jag bad henne att upprepa det hon sade.
”Du och din kumpan är bedragare och det manus som ni skickade till oss är inget annat än ren stöld!” fastslog LL-förlagets chef Inger Fredriksson och fortsatte med att beskriva hur hon hade sin ”lyckliga stjärna att tacka för” att hon och LL-förlaget kom på oss i tid, och att hon inte ens kunde föreställa sig ”den skam” som LL-förlaget skulle drabbas av, om vår stöld uppdagades först efter att de tillkännagivit att ”du Vladimir Oravsky och ert Ninas flykt utsetts till vinnare av deras tävling”.

Jag hade fortfarande svårt att hänga med i Inger Fredrikssons intrasslade tankebanor och bad henne följaktligen om att konkretisera vari mitt och Daniel Malméns bedrägeri bestod.
”Ju, ni har stulit hela ert bidrag, från första till sista bokstaven från den redan publicerade boken Zlata Ibrahimovics dagbok”, förkunnade hon.
”Du misstar dig Inger”, sade jag och fortsatte, ”och dessutom råkar det vara så att boken Zlata Ibrahimovics dagbok är författad av mig och Daniel Malmén, så oavsett hur du än vrider och vänder på ditt resonemang, så kan du aldrig få det till en ’ren stöld’. Vi kan väl knappast stjäla från oss själva, eller?”.
”Ni har skickat till oss ett manus som redan är publicerat, och det är inget annat än bedrägeri och stöld”, upprepade LL-förlagets chef Inger Fredriksson.
Det stod klart för mig att förlagschefen Inger Fredriksson redan hade beslutat sig för att i all oändlighet köra med detta feltänkta och felkonstruerade mantra. Jag insåg att hon troligen drabbats av en egendomlig argumentationsblockering och att mina skäl och bevis borde följa en mera lättläst logik.
Jag hänvisade då till LL-förlagets egen utannonsering av deras tävling, samt till mitt telefonsamtal med den i annonsen utpekade kontaktpersonen Andreas Palmaer.

Andreas Palmaer svarade på min fråga om det är OK att jag till tävlingen skickade en bearbetning av en av mina bästsäljande böcker: ”Det är självklart. Det är en av våra affärsidéer. Att producera lättlästa bearbetningar av befintliga böcker.”
”Jag vet vad Andreas, sade till dig”, angav förlagschefen Inger Fredriksson, ”men han talade helt allmänt om förlagets verksamhet och inte om denna tävling. Dessutom, ni har på inget vis bearbetat boken Zlata Ibrahimovics dagbok, utan ni skickade in exakt samma manus. Det är stöld, och ni två är inget annat än bedragare. Jag har inget annat att tillägga”, framförde Inger Fredriksson, och avbröt samtalet.

Tre timmar senare samma dag ringde jag upp LL-förlagets jurymedlem Boel Werner. Vad hon hade att säga om tävlingen, refererade jag redan ovan. Men Boel Werner berättade också för mig att hon var uppriktigt förargad över mitt beteende, eftersom det verkligen var bedrägligt att skicka in ett manus som redan var publicerat, till denna tävling.
Jag undrade om hon hade läst boken Zlata Ibrahimovics dagbok?
”Nej, det har jag inte gjort”, svarade hon.
”Hur kan du då veta att Ninas flykt är identisk med Zlata Ibrahimovics dagbok?”, undrade jag.
”Jag måste lita på mina medarbetare”, svarade hon.
”Och om jag säger att de drog dig vid näsan, vad säger du då?” undrade jag.
I bakgrunden hördes en flickröst som den använda jurymedlemmen Boel Werner tog som förevändning till att snabbt avsluta samtalet. ”Du jag måste lägga på”, sade Boel Werner.

Dagen därpå, den 29 augusti, fick jag ett mejl från Andreas Palmaer:
“Subject: Re: Manustävling
Naturligtvis har jag aldrig sagt till dig att ett tidigare utgivet manus kan vinna en ungdomsbokstävling. Vi gör bearbetningar, men i det här fallet var bara orginalmanus välkomna. Det är ju självklart. Och varför skrev du inte i ett följebrev att manuset redan var utgivet? Den enda slutsatsen jag kan dra är att du försökte dra en fuling, vi kom på dig. Så sluta spela sårad, sluta ringa våra jurymedlemmar. Kort sagt: lägg ner.”
Även Andreas Palmaer verkar vara skadad av sin långvariga vistelse bland alla lättlästa tankar, eller också är Andreas Palmaer en förlagsredaktör som till LL-förlagets och Centrum för lättläst tjänster, matchades av Samhall:

”Naturligtvis har jag aldrig sagt till dig att ett tidigare utgivet manus kan vinna en ungdomsbokstävling”, skriver Andreas Palmaer till mig och jag ger honom rätt. Det är bara det, att Ninas flykt inte är ”ett tidigare utgivet manus”.

Ninas flykt är ett manus som bygger på två tidigare publicerade böcker: Dels på den fiktiva dagboken Zlata Ibrahimovic dagbok som är på 225 558 tecken, och dels på Det rena landet : en berättelse om våldtäkt som är på 226 851 tecken.

Ninas flykt, som varken är skriven i dagboksform och inte heller handlar om en flicka med jugoslaviskt påbrå, är på 73 878 tecken, det vill säga bara en sjättedel av de 452 409 tecken som inspirations- och bearbetningskällorna består av.

”Vi gör bearbetningar, men i det här fallet var bara orginalmanus välkomna. Det är ju självklart”, skriver Andreas Palmaer vidare i sitt felstavade och ogenomtänkta mejl.

Kan Andreas Palmaer förklara varför det inte framgick av LL-förlagets annons att bara originalmanus var välkomna, och varför han inte nämnt det när han och jag pratade om tävlingen.

LL-förlaget bestal mig. Det har stulit mina 50 000 kronor som jag och manuset Ninas flykt, enligt flera vittnesbörd som inbegriper även LL-förlagets dåvarande chef Inger Fredriksson tilldelats, och sedan fråntagits. LL-förlaget stulit ifrån mig mitt 1:a pris med hänvisning till falska anklagelser och som ingen från LL-förlaget hade ens minsta lust att verifiera. LL-förlaget stulit ifrån mig mitt 1:a pris och jag kräver att LL-förlaget tillkännagiver att Ninas flykt vann, och utbetalar hela vinstsumman nu i efterhand.

LL-förlagets juryledamöter är svårbegripligt nog ärade medlemmar av det svenska kulturlivet, de får fett betalt för sina illa utförda arbeten, något som den här artikeln vittnar om, de får priser och utmärkelser, och de, som om det var helt självklart, tar emot alla dessa hyllningar och förmåner bekostade åtminstone delvis genom mina skatter.

För vidare läsning hänvisar jag till artikeln Dawit Isaak-biblioteket – yttrandefrihetsbibliotek på Malmö Stadsarkiv.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© Vladimir Oravsky

Skriven 2020-11-25

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners