WENDY – gråtrist, humorlös och överspänd uppdatering av Peter Pan, modell indie

Annons

FAKTA
Regi: Benh Zeitlin
Skådespelare: Devin France, Yoshua Mack, Gage Naquin, Gavin Naquin, Ahmad Cage
Premiär: 2020-10-02
Betyg: 2

För den som kan sina barnklassiker må titeln ge associationer till Peter Pan, vilket i så fall är att slå huvudet helt rätt på spiken. Det här är dock en variant så fjärran från Disneys nyinspelningar av animationsklassikerna, modell på riktigt med skådespelare man kan komma. Här finns inte minsta glassighet eller äventyrsraffel. Istället är det en långsamt lunkande skapelse som bekänner sig till en estetik som skulle kunna betecknas som drömlikt realistisk á la småflummig diskbänksfantasy om nu något sådant finns.

Nu finns det för all del de som uppskattar sådant här. Är dock rätt säker på att telningarna som borde vara målgruppen aldrig hade pallat sitta igenom de 111 minuter filmen rullar på bioduken. Jag säger borde, för det är väl ett av problemen med Wendy att det inte finns något som antyder att de är just detta. Istället verkar regissören Benh Zeitlin mest bara siktat in sig på den art housepublik som uppskattade hans Oscarsnominerade och för den delen betydligt starkare Beast of the Southern Wild.

Men fair enough, indie är Zeitlins grej, och han har velat gå hela vägen Och gudarna ska veta att han inte kompromissat i det avseendet. Man bjuds på såväl närbilder på kroppsdelar och ryckigt kameraarbete som förment stämningsfull icke melodiös musik på ljudbandet och en tydlig sliten och skitig look på anrättningen som helhet.

Om jag säger att Wendys och hennes bröders mor sliter på ett nergånget fik för försörjningen intill en järnväg förstår ni säkert vad jag menar, Pappan verkar ute ur bilden, och barnen är redan panikslagna över att de någon gång eventuellt behöver växa upp och gå samma öde till mötes som deras mamma. Så de hoppar på ett godståg och söker äventyret. Ganska snart finner de det. I alla fall slår de följe med Peter Pan och hans ”förlorade barn” varpå de hamnar på en ö där en aktiv vulkan hotar idyllen i minst lika hög utsträckning som ett gäng åldrande fiskare vilka inte respekterar havets magiska väsen.

När jag ser Wendy är det inte utan att Terrence Malicks namn poppar upp i bakhuvudet. Vilket inte är så konstigt. Samma stänk av pretentiös auteurton som hos veteranen kan nämligen i alla fall tidvis noteras här. Sedan betyder det inte att det handlar om ett veritabelt haveri som till exempel dennes Song to Song, med sin orgie i fragmentariska klipp och korthuggna känslostormar, men beröringspunkterna finns där.

Nej, det här var inte vare sig roligt, spännande eller ens särskilt intressant. Stilgreppen Zeitlin bjuder på må vara modiga för sammanhanget, men det hjälper inte. För de gör inte J.M. Barries historia rättvisa för det. En del av problemet är att regissören och hans manusmedhjälpare, systern Eliza av allt att döma varit på tok för uppfyllda av att göra något viktigt istället för att lyfta fram historiens hyllning till barns fantasi.

Jämför Wendy med ett annat aktuellt och uppenbart indieförsök, vårens Peanut Butter Falcon så förstår ni vad som avses. Där sistnämnda överlag är en varm, naturlig och för den delen också rolig skapelse är Wendy en lite gråtrist, överspänd, humorlös och överdrivet allvarlig skapelse som faktiskt inte lever upp till den potential som faktiskt trots allt finns i det uppdaterade upplägget.

Skriven 2020-10-02

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners