THE NEW MUTANTS – lätt att uppskatta den mörka (skräck)tonen, men monsterfinalen drar ner intrycket

Annons

FAKTA
Regi: Josh Boone
Skådespelare: Blu Hunt, Maisie Williams, Anya Taylor-Joy, Alice Braga, Charlie Heaton, Henry Zaga
Premiär: 2020-09-02
Betyg: 2

Vägen mot premiär för X-Men spinoffen The New Mutants har varit lång och beströdd med motgångar. Manusbearbetningar, inspelningar av nya scener, flera flyttade premiärdatum och Disneys uppmärksammade köp av filmbolaget bakom projektet, Fox har medverkat till problemet. Ja, och sedan spelade det knappast filmen i händerna heller att en annan X-Menfilm, Dark Phoenix körde in i väggen både publikt- och kritikermässigt förra året.

Men bättre sent än aldrig som det heter. Nu är The New Mutants här, en film som först på ett tidigt (manus)stadium beskrevs som Stephen King möter John Hughes och sedan efter inspelningen avslutats av producenterna hypades som en superhjältemix av just Hughes Breakfast Club och Gökboet.

Utgör då dessa benämningar en relevant varudeklaration på det färdiga resultatet, undrar kanske vän av ordning. Ja, sant är i alla fall att filmens karaktärer är ungdomar. Likaså är skräckelementet mer eller minre närvarande genom hela filmen medan referensen till Gökboet i stort sett inskränker sig till att hela filmen utspelas på en institution.

På detta etablissemang möter vi sedan fem unga mutanter som hålls inlåsta mer eller mindre mot sin vilja. Enligt dess enda anställda, en kvinnlig doktor som inte riktigt allt, befinner sig ungdomarna där enkom för att de ska lära känna sina superförmågor. Därefter väntar friheten. Eller gör den verkligen det? Den som lever får se, vilket inte är så säkert. För alla i gänget lider av mardrömmar och trauman från tidigare i livet. Vilka i sin tur förstärka av Danielle Moonstar, nykomlingen i sällskapet och tillika någon som bär på en kraftfull hemlighet inte ens hon själv känner till.

Ska villigt erkännas att jag faktiskt uppskattar själva upplägget i The New Mutants. Det är lätt att gilla dess avskalade slimmade approach, den mörka tonen och klaustrofobiska stämningen samt det tidigare nämnda skräckelementet, som får det hela att stå ut från de övriga X-Men-filmerna.

Dessvärre håller medförfattande regissören Josh Boone inte fast vid denna kurs ända fram till slutsignalen. Istället serverar han en slags standardiserad monster i kolossalformat-final som inte bara är onödigt utdragen, utan också tämligen menlös. Där och då tappas trean i betyg bort helt i onödan. Synd på så pass hyfsade habila (mutant)ärtor, måste jag säga.

Skriven 2020-09-03

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners