TENET – utan allt sitt mumbojumbo en traditionell James Bondvariant

Annons

FAKTA
Regi: Christopher Nolan
Skådespelare: John David Washington, Robert Pattinson, Elizabeth Debicki , Michael Caine, Kenneth Branagh
Premiär: 2020-08-26
Betyg: 2

Häromåret såg jag om Christopher Nolans Inception. Jag inbillade mig nämligen att jag missat en del när jag såg den på bio 2010. Kanske hade jag till och med somnat. När jag tänkte på filmens handling fick jag nämligen inte riktigt ihop den. Efter att ha sett om den visade det sig att jag inte alls hade missat någonting. Det var bara Nolans försök att slå knut på sig själv som gjorde att jag upplevde filmen som mer komplicerad än den var.

Jag vet att många närmast dyrkar Christopher Nolan, och många har sett fram emot premiären på Tenet. Själv tycker jag att Nolan är ojämn och rätt trist. Hans förra film, Dunkirk, tyckte jag var bra, men Interstellar var hemsk. Och hans tre Läderlappen-filmer tycker jag inte håller. De var coola när de kom, men nu tycker jag de är lite töntiga i sina försök att vara mörka och gravallvarliga.

“Tenet” betyder “grundsats” eller “dogm”. Det är också ett ord som kan läsas både framlänges och baklänges – precis som Bolton. (Bolton är inget palindrom, Bolton baklänges blir Notlob!) Tenet är en film som berättas både framlänges och baklänges – samtidigt.

Om Nolan försökte slå knut på sig själv med Inception, slår han dubbla knutar med Tenet. Grundidén bakom den här filmen är så krystad och invecklad att man får ont i huvudet när man tänker på den. Och man måste nog vara Nolan för att till hundra procent förstå hur det funkar. Själv känner jag att … nämen, vaffan, det här funkar ju inte.

Tenet inleds med ett knytnävsslag i ansiktet – på biopubliken. I synnerhet om man, som jag gjorde, ser filmen i en IMAX-salong. Tungt beväpnade män slår till på en rysk opera. En insatsstyrka anländer, och bland poliserna gömmer sig en namnlös amerikansk agent (John David Washington). Skottsalvorna och explosionerna är öronbedövande under de minst sagt intensiva öppningsscenerna.

… Därefter tappar filmen. Tenet är i grunden en traditionell agenthistoria; en James Bond-variant. En ond ryss är på väg att starta ett tredje världskrig och han måste stoppas. Kenneth Branagh med rolig accent spelar ryssen, som heter Andrei Sator. Herr Sator! Varje gång hjältarna pratade om att de måste stoppa Sator fnissade jag till. Det hade varit ännu roligare om Branagh talade dalmål, vilket han tyvärr inte gör.

Organisationen vår namnlöse hjälte jobbar åt visar upp en märklig pickadoll de kommit över. Den skjuter inte kulor som vanliga pistoler – nej, den suger i sig skott som redan avfyrats. Den funkar baklänges. Kulorna sitter i väggen och far tillbaka in i pickan. Och det är detta som är idén med filmen: med hjälp av flängd teknik kan man utnyttja det som sker i framtiden. Man kan slåss med skurkar samtidigt som man slåss med samma skurk i framtiden. Man kan köra två olika bilar samtidigt under en biljakt, varav en körs i framtiden. Och båda är i bild. Samtidigt.

… Alltså … Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara idén Nolans film bygger på. Jag antar att ovanstående bara låter förvirrat. Enligt pressmaterialet handlar filmen inte om tidsresor, utan om inversion. Jaha. Jag kan ha missuppfattat en del, men jag är ärligt talat inte intresserad av att reda ut det här. Lika lite som jag är av att lära mig hur man löser sudoku.

Men – om vi nu plockar bort allt mumbojumbo om hopp i tiden, ja, då återstår bara en rätt simpel actionhistoria. Det är ungefär som Nolans Memento – när scenerna i den filmen, som berättas baklänges, läggs i rätt ordning blir det en fullkomligt ointressant thriller som ingen hade brytt sig om.

Tenet varar två och en halv timme, och den sista timmen är makalöst tråkig, trots en del bra actionscener. John David Washington är en trist hjälte utan större utstrålning, han är liksom ingen Idris Elba, som hade kunnat lyfta filmen. Kenneth Branagh spelar över. Elizabeth Debicki är rätt blek som fru Sator. Lite oväntat står Robert Pattinson för den bästa skådespelarinsatsen. Han och Michael Caine, som dyker upp i en mycket liten roll.

Jag gillade att de emellanåt är i Norge och härjar. Hoyte Van Hoytemas filmfoto (70mm) är bra. Ludwig Göranssons filmmusik är högljudd, monoton och omelodisk.

Ska Tenet lyckas rädda biohösten? Njä, jag tror knappast det.

Skriven 2020-08-24

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners