TERAPI I TUNISIEN – franskt om terapi för araber utan vare sig dramatik eller komik

Annons

FAKTA
Originaltitel: Un divan á Tunis
Regi: Manele Labidi
Skådespelare: Golshifteh Farahani, Majd Mastoura, Aicha Ben Miled, Feriel Chamari, Hichem Yacoubi
Land: Frankrike/Tunisien
Genre: Drama/komedi
Längd: 88 minuter
År: 2019
Format: DVD/VOD
Distributör: Njutafilms
Betyg: 2

Woody Allen har gett en filmisk röst till alla judiska, neurotiska New York-bor. Manele Labidi gör sin långfilmsdebut med en neurotisk fransk-tunisisk terapeut i huvudrollen. Hennes mål är att lansera terapi för araber …

Första scenen handlar om att baxa upp en soffa på taket, där Selma har tänkt sig att ha sin mottagning i det nygamla hemlandet Tunisien. Selma flyttade till Frankrike som tioåring med sin familj, och som återvändare kallas hon av olika människor för “svikare” eller “jävla invandrare” eller “totalkorkad” (eftersom Frankrike är ett mycket bättre land …)

Vänner och gud lyssnar gratis …

Så många påpekar att terapi i Tunisien är en dålig idé. Terapi är inte för araber. Folk har vänner att prata med, folk har gud att prata med … förklarar släktingar och vänner tålmodigt när Selma berättar om sin idé.

Att få ett rakt svar av en terapeut är ungefär lika sannolikt som att få ett rakt svar av en gud eller ett gudomligt orakel, så de välmenande släktingarna och vännerna har onekligen en poäng.

Freud kunde på en timme tjäna lika mycket som hans egna tjänare hade i lön på fjorton månader. Och Freud skickade räkningar till sina vänner, till och med till en avliden väns familj, och krävde betalt, per timme, för promenader då vännen pratat med honom. Med sådana vänner behövs inga fiender.

Det hänger på håret

När någon inledningsvis berömmer bilden på den traditionellt muslimske skäggige mannen i fes … “en god skäggig broder!” så förklarar Selma: “Det är min chef. Han är jude!”.

Ja, hipsters och judar och medlemmar i kända motorcykelgäng och jultomten kan också ha skägg.

Om man vet att det är en bild på Freud som Selma har, så ska detta föreställa filmens första skämt. Annars kan det lätt tolkas som att en sofistikerad parisiska, albeit en som är född i Tunisien, gör sig lustig på en oallmänbildad tunisiers bekostnad. Och Freud? Allvarligt? Hur känd är fes-gubben idag? Det är ju inte som att tunisiern inte känt igen Rhianna, eller någon som är verkligt känd!
Rhianna-kändis-skämtet kommer förresten senare i filmen, när någon skaffar slöja för att hennes “klipp mig som Rhianna” session har gått snett … Frisörer i Tunisien är tydligen också icke-allmänbildade när det gäller kändisar.

Smaklös drift med HBTQ-personer

Det där är något som är återkommande i filmen – att människorna i filmen framställs som lite naivt korkade, och scenen med en transperson som vill komma ut (på kvinnornas avdelning i badet, där hen beställer peeling) är bara grymt obehaglig och inte alls den skojiga lilla lustighet som filmen verkar tro att den är. Det är bara plumpt och dumt. Inget annat.

Transpersoner har tillräckligt med fördomar att kämpa emot förutom att vara driftkucku i den här typen av filmer. Och det där är inte den enda skratta-åt-transpersonen scenen – bara den allra värsta och mest utdragna av dem.

Tunis är en huvudstad – mindre än Paris, men ändå, inte något intellektuellt och kulturellt bakvatten. Ändå framställs Tunisien som den klyschigt korkade-lantis-kusinen till det sofistikerade och intellektuella Frankrike … gång på gång. Konstigt och knepigt och totalt o-kul. Fördomarna står som spön i backen.

Värdelös terapi med vilsen Selma

Selmas praktik går lite halvknackigt, en del klienter förväntar sig att få ligga på soffan, och inte bara ligga på soffan, och Selma är själv till brädden fylld av problem. Hon är knäppare än någon annan.

Massor av människor sitter i hennes soffa och pratar, men vi får aldrig känna någon av dem – eller Selma, eller hennes släktingar. Några vänner ser man inte till. Städerskan som blir uppgraderad till Selmas sekreterare har en scen, där hon säger att hon har stor vana av vansinniga människor, och sedan blir det inte mer.

Nästa gång … blir lika värdelös

Terapisessionerna kommer ingenvart, utan blir ständigt avbrutna med orden “vi fortsätter nästa gång”. Filmen stagnerar på samma sätt. Filmen har inte heller något avslut, och när eftertexterna rullar känns det som att man blivit snuvad på konfekten. Det där var ju inte ens en början! Var är resten av början? Var är mitten och slutet? Men det kanske kommer nästa gång …

Saknar dramatik och komik

Terapi i Tunisien marknadsförs som komedi, eller dramakomedi, eller romantisk komedi, men filmen är inte komisk och inte romantisk och inte dramatisk … Någon action ser man knappt röken av. Folk som man inte vet vilka de är pratar och pratar och pratar. Selma antecknar och röker och röker och röker. Ser sur ut och röker lite till. Selma verkar ha föresatt sig att helt ensam rädda hela världens tobaksindustri.

Som en såpa …

Såpor (av den typ som går på TV) diskuteras i filmen, och flera personer, scener, klichéer och drömsekvenser verkar vara tagna just från såpor – som en medveten hyllning till eller en drift med genren. Och liksom i Selmas samtal så ska ju allt klaras upp i nästa avsnitt, men så blir det ett avsnitt till, och ett avsnitt till, så länge som någon vill betala för smörjan … Och som en sann såpa så finns det inget som klaras upp i den här filmen – man lägger upp bollen, men det blir inget passningsspel, inga snygga dribblingar och inga finter och inget mål. För det krävs många, många, många avsnitt till … och den här filmen är bara som en trevande pilot.

Något som inte fungerar – på så många plan

Fungerar terapi? Kort svar: Nej. Absolut inte. Gammaldags terapi, tiden har sedan länge gått förbi den modenycken. I filmen påpekar olika araber att man pratar hos frissan, på badet, på olika caféer (man kan lägga till: man pratar på barer och pubar …) …. Och där får man något verkligt på köpet: snygg frisyr, en god doft, något gott att dricka, en mysig stund … En del belackare hävdar att terapi bara är för Woody Allen och neurotiska judar.

Nya moderna strömningar från Storbritannien och USA fokuserar på framtiden istället för forntiden, eftersom man aldrig kommer framåt genom att gå bakåt, det är terapins stora fel. (Förutom fula soffor). Och egentligen ligger problemen på samhällsnivå.

Som Alexander McCall Smith så träffande påpekat … individer skuldbeläggs på individnivå, men egentligen är varandet av hälsa eller ohälsa samhällets fel.

Det syns tydligt här, i filmen Terapi i Tunisien. Ett samhälle som inte har yttrandefrihet, ett samhälle som förföljer HBTQ-individer och nekar lika rättigheter … Du är inte paranoid om du tror att du är förföljd – för det är du. Inget soffprat i världen kan ändra på detta faktum.

Skriven 2020-08-14

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners