Intervjuklassikern: ALICE COOPER – skräckmästaren går tillbaka till pudelns kärna

Annons

Bakgrund

Alice Cooper har alltid varit en tämligen produktiv figur. Fast knappt halvvägs in i nittiotalet tog han paus med skivutgivningen i hela sex år. Turnerandet fortsatte dock i samma omfattning och rollen som Herodes i Londonuppsättningen av Jesus Christ Superstar blev också en rolig fjäder i hatten under denna period, men det skulle dröja till 2000, och den oväntat tunga Brutal Planet innan han släppte ifrån sig något nytt material. Här och på uppföljaren Dragontown prövade veteranen på att modernisera sig med influenser från industrimetallen. Med begränsad framgång får man väl säga.

Ruffighet gav associationer till sjuttiotalet

Därför var det väl inte direkt så konstigt att skräckrockaren valde att blicka bakåt till en plats där allt började i det läget. Och då pratar vi inte om åttiotalets Trash och dess uppföljare. Nej, resultatet av dessa funderingar blev istället så småningom The Eyes of Alice Cooper, en tämligen ruffig historia som gav associationer till sjuttiotalet. Två år senare följde rocklegendaren upp med Dirty Diamonds, en lika opretentiös skapelse i samma anda, och det var i samband med releasen av detta verk som denna intervju gjordes.

En synnerligen trevlig herre

Det var emellertid inte min första pratstund med Cooper. Bara ett år tidigare hade jag intervjuat honom om The Eyes of Alice Cooper. När tillfället uppenbarade sig hade skivan varit ute ett tag, men det fanns inte på kartan att inte ta tillfället i akt ändå. En rocklegendar är trots allt en…ööh legendar.

Detta andra snack blev dock verklighet lagom till releasen av Dirty Diamonds, och precis som första gången var det en synnerligen trevlig herre som pratade där i andra änden av luren. Att använda ett adjektiv som sympatisk för att beskriva honom är är knappast någon överdrift.

Sex månader kvar att leva

Vidare gick entusiasmen över de då nya sångerna knappast att ta fel på. Liksom öppenhjärtigheten för övrigt. Alice berättade utan något som helst skönmålande om alkoholismen som sånär tog hans liv. När det var som mest illa gav doktorn honom sex månader kvar att leva om han inte slutade dricka.

Skriven 2020-05-11

ALICE COOPER – skräckmästaren går tillbaka till pudelns kärna

En giljotin och en kista kan göra underverk i rätt sammanhang. Fråga bara Alice Cooper. I början på sjuttiotalet gjorde hans grafiska skräckshower honom snabbt till idol för miljoner och en given måltavla för alla förfärade föräldrar. Femton år senare blev han MTV-idol, och vid det laget hade andra tagit över hans roll som hatobjekt. Idag talas det mest om Marilyn Manson och Slipknot när indignationen över hårdrocksvärlden ska vädras. Men vissa saker förändras aldrig. Coopers våldsamma scenupptåg består än idag. Liksom attacken i musiken bör kanske tilläggas. På nya albumet Dirty Diamonds fortsätter sångaren på den inslagna ruffiga linjen från föregångaren The Eyes Of Alice Cooper, och den goda responsen har inte låtit vänta på sig.

– Nej, verkligen inte. Jag har fått en del fantastiska recensioner. Det här är Eyes… del 2. det är bara tretton låtar utan någon röd tråd. De tre föregående plattorna dessförinnan hade ett sammanhängande tema, så med tanke på det är det roligt att gå tillbaka till den gamle Alice Cooper igen.

Alice berättar att han ville göra en skiva som inte var beroende av produktionen. Det finns folk som lägger ner fyra månader på att få till ett perfekt trumljud och glömmer att skriva sånger, framhärdar han, varpå liknelsen om glasyren utan tårta tas till heders för att förtydliga ytterligare.

– Det betyder inte att jag tycker det är fusk att putsa upp ljudet i efterhand. Men det är inte vad det handlar om för mig. Den här plattan spelades in på tolv, tretton dagar. Jag och bandet gick in studion, spelade in och justerade några saker som blivit fel. That´s it. Här finns inga violiner, inga keyboards och inga gitarrpålägg. Därför låter de här låtarna precis likadant live som på skiva.

– Teamet Steve ‘n Rick har producerat. Vad är det för figurer?

– Steve Lindsey är ett av mina märkligaste producentval någonsin. Han har arbetat med så vitt skilda artister som Dr Dre, Burt Bacharach och Hilary Duff, men jag tilltalades av att han alltid lägger tonvikten på låtskrivandet. Sedan har vi Rick Boston, som jobbat med Sonic Youth tidigare. Han är en kul prick. Han brukade bli som ett litet barn varje gång det var något han gillade.

Alice säger stolt att att varje låt på Dirty Diamonds skulle kunna släppas som singel. Helheten består av “all killers, no fillers”, som han uttrycker saken. Rocklegendens entusiasmen är det alltså inget fel på. Den som till äventyrs trodde att den gradvis försvunnit under årens lopp har alltså fel för sig.

– Yeah, definitivt. Jag kommer aldrig att förlora min entusiasm. I och för sig behöver jag inte göra det här för pengarnas skull längre, men jag blir fortfarande exalterad av att göra musik och sätta upp nya shower. Just nu funderar jag till exempel på hur jag ska fräscha upp användandet av kistan och guillotinen inför nästa turné.

Trots sin långa karriär har Alice klarat sig relativt helskinnad från rockvärldens frestelser. Vid femtiosju års ålder säger han sig vara i bättre form än någonsin. Fast det är förstås ingen större hemlighet att slutet på sjuttio- och öppningen på åttiotalet var en mörk period som till stor del spenderades i ett alkoholrusigt töcken. Att hävda att minnet sviker när det gäller vissa inspelningssessioner från den tiden är knappast någon överdrift.

– Nej, ärligt talat kommer jag inte alls ihåg att jag gjorde plattor som Special Forces och Dada Det finns en del bra låtar på dem ändå, men jag kan undra idag hur det låtit om jag varit nykter. För övrig minns jag ingenting av själva skrivandet och turnerandet heller, så vid det laget borde jag varit inlagd på sjukhus istället för att jobba.

– Jag har läst att massor av öl var din främsta preferens vid den här tiden?

– Öl och whiskey. Men ölen var inte min största synd. Det var den tunga spriten som fick mig att gå ner för räkning. När jag drack en flaska whiskey om dagen började det gå utför. Fast det lustiga i sammanhanget var att jag var en funktionell alkoholist. Jag varken sluddrade eller missade en intervju eller konsert. I slutänden började jag emellertid glömma ändå, och det var då jag hamnade på sjukhus. Det var tjugotre, tjugofyra år sedan.

– Vad hände på sjukhuset?

– Doktorn sade till mig att jag skulle dö inom sex månader om jag inte slutade dricka, så det var int särskilt heroiskt att verkligen göra det. Jag ville inte gå samma väg som mina vänner Jimi Hendrix, Keith Moon och Jim Morrison. Dom var mina suparpolare, och spriten och drogerna tog livet av dem allihopa.

– Om man ser tillbaka klarade du med andra ord framgången rätt bra?

– Ja, med tanke på att jag var väldigt ung när jag fick min första listetta tycker jag nog det. För det handlade trots allt inte bara om att hantera succén. Eftersom vi sett till att göra hela världen förbannad på oss också blev pressen dubbelt så stor. Vi var ökända legender redan 1971, och det blev vi tvungna att ta ansvar för.

Skriven: 2005-06-21

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners